Fyraåringen har gjort det till en konstart att gå sin egen väg. Fantastiskt, absolut, men inte alltid roligt. Hela den här veckan har varit en uppvisning i att vrida och vända på alla moment av på- och avklädning. Tilltal har inte besvarats om han har fått för sig att han har bytt namn, så nu kallar vi honom Frans, Leo eller Anakin - först då svarar han. Om han har trötta ben orkar de bara ta myrsteg, trots (eller mest troligt på grund av) att vi har bråttom.
För sjuåringen är allt orättvist. Precis allt. Jag hade tålamod de tre första dagarna. Jättetålmodig var jag. Det är jag inte längre. Med pappan hemmavid kan jag backa och låta någon annan visa sina knep i självbehärskning.
Vi har trevligt också, men just nu önskar jag att fördelningsstatistiken skulle vara den omvända. Heaven and hell, heaven and hell.
1 kommentar:
4-åringen är inte lik dig i allt, men nästan, det är nog bara könet som skiljer sig
Skicka en kommentar