En fantastiskt otrevlig människa

Jag var på det stora sjukhuset som ligger mitt milla naggescht å ingescht. Ni vet det där som varken byggdes nära den ena eller den andra staden så att alla skulle få lika långt. Ni vet det där som är byggt på sjöbotten och har börjat sjunka i vissa hörn. Ni vet det där... Jo, ni vet.

I väntrummet satt jag, intet ont anande, med minstingen för en kontroll när en - till synes - harmlös liten dam äntrade rummet. Hon satte sig ned mitt emot oss och log ett solskensleende mot pojken. Sedan öppnade hon munnen:
- Ja, när jag ser små barn brukar jag tänka: Vad månde bliva av dig. Jag brukar fundera över vem som kommer att bli en gangster och vem som inte blir det.
- Jaha, sa jag.
- Din pojk blir nog inte en gangster.
Min pojk satt trumpen och blåblängde på henne, eftersom han hade blodsockerfall och dessutom hade blivit väckt i sin middagsvila.
- Nej, det tror inte jag heller, varade jag.
- Det ligger i uppfostran, vet du, fortsatte hon. Får de ingen uppfostran vet man ju hur det går med ungjävlarna.
Jag kände en obetvinglig lust att skratta. En vän och timid utsida gömde ett avgrundsmonster.
- Mitt barnbarn skrev en lapp till mig där det stod: "Mormor, en riktig ödla, det är vad du är", berättade damen vidare och då kunde jag inte hålla mig.
Jag gapskrattade och fick en undrande blick från damen. Öronläkaren kom till min räddning och jag önskade henne en god dag.

Så jobbigt det måste vara att se allt i nattsvart. Själv ser jag det snarare i gulbrunt = )