Jag läste ut Mikael Niemis Skjut apelsinen i går på jobbet. Vad jag gjorde under tiden? Åt en apelsin faktiskt. Min rektor förser kollegiet med frukt varje måndag (applåd!) och jag brukar aldrig äta apelsiner. Det är sormigt och man blir ful om fingrarna. Ändå åt jag en. Vilken påverkan.Ungdomsromanen var... Niemisk. Den mannen har ett språk som man genast känner igen, på samma sätt som jag genom att se ett elevarbete utan namn genast kan veta vem som har skrivit det. I den här romanen gör sig hans språk dessutom exceptionellt bra där hans råa, verklighetstrogna beskrivningar av en ung människas personliga kamp för att förstå sig på livet blir brutalt ärligt. Jag vet inte om jag tycker om romanen. Det är en läsning som man liksom inte tycker om eller inte tycker om. Det är snarare läsning som berör eller inte berör och mig berör den. Den gör mig illa berörd, samtidigt som den lockar till en del skratt. Mer om denna i Bokgalleriet.
Som om livshändelser och beslut, eller i det här fallet bokläsningen, hakar i varandra som osynliga kedjelänkar greppade jag tag i nästa bok: Vi måste tala om Kevin. Vad den handlar om? Skolskjutning och en mammas ältanden och funderingar kring vad som ledde fram till denna händelse. Något nedslående läsning... Förslag på någonting mer upplyftande mottages tacksamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar