Stora polisonger, nörderi och festligt värre.

Mitt lilla barn har ramlat i en stor trappa i dag. Får man lov att vara lite tacksam över att det inte hände hemma? Femåringen ger mig nämligen skulden för allt som händer: om han slår sig när han är uppe på övervåningen så är det mitt fel trots att jag sitter nere i köket. Varför? Jo, för att JAG inte har plockat ihop hans mjukisdjur som låg ivägen för hans fötter.

Så som han anklagar mig skulle han kunna få sociala myndigheter och tjänstgörande läkare att tro att han blir misshandlad här hemma. Han har haft inte mindre än två trappincidenter här hemma den senaste veckan och jag tror att det beror på att han växer mycket just nu. Han är lite valpig. Lite klumpig. Och allt är mitt fel.

Nyss hemkommen från en fyrtioårsfest sitter jag i soffan och mår bra över hur bra det går att ha en fest utan alkohol. Det är bara trevligt, högt i tak, hög ljudvolym och många skratt. De rödbrusiga kinderna beror på varm lokal och inte för mycket innanför västen. Barn och vuxna kan på ett självklart sätt umgås och vem som helst, i alla fall om man är över 18 och har klarat körkortet, kan ta bilen hem.

När jag har konstaterat att jag inte bryr mig nämnvärt mycket om schlagern kan jag glädjas åt att jag har spelat in en version av Jane Eyre (1996) som jag nu avnjuter, denna helgens första dag och på upptakten till ett stundande lov. Den där Rochester är en labil typ, som trots sin raka hållning på många sätt är en liten pojke som måste räddas av den jungfrulika och oförstörda Jane. I den här versionen spelas den vuxna Jane av briljanta Charlotte Gainsbourg och William Hurt  är en bra Rochester, med den lilla invändningen att hans polisonger är ett nummer för stora. Han äger dock en inneboende melankoli som jag tycker passar den plågade själ han ska spela, så hejja, hejja. Slutet är lite blekt jämfört med tv-serien från 2006, men i övrigt är det en bra version. Nörderi på hög, eller låg, nivå.