- Mamma. När jag vaknar i morgon och är stor, då ska jag gifta mig med dig.
- Jaha. Så härligt.
- Ja, och då ska jag ge dig blommor.
- Gör man så när man är gift?
- Ja, så brukar ju pappa göra.
(Hmpff! När? Verkligen?! What?!)
- Men du, på tal om pappa. Jag är ju redan gift.
Nu är det treåringens tur att bli alldeles perplex.
- Va?! Men... med vem då?!
- Jaa, jag är ju gift med pappa.
Tystnad. Sedan:
- Ja, ja. Men när jag vaknar och är stor så är han bara liten.
- Okej. Men är du kär i mig då? Man måste ju som vara kär i den man gifter sig med.
- Men... jag är ju kär i Elin! (En mycket gulligt förskolekärlek.)
Det känns som om oidipuskomplexet har stött på patrull...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar