Nu är jag där igen. Smygbloggaren som inte är det minsta hemlig. Ändå pratar jag inte om det öppet. Blir jätteförvånad när någon, utom typ tre, säger att de läst någonting på min blogg. Så blir jag lite generad. Varför? Var det då inte meningen att någon skulle läsa det? Det står ju helt öppet för alla att ta del av.
Visar gärna bilder på mina fantastiska barn, men suddar näsa och ögon på min egen bild. Som en dålig Aftonbladet-redigering.
Ändå blir jag lite...putt. De som sitter och säger att det är sååååå ointressant allt detta som står att läsa på olika bloggar. Att människor inte har annat för sig än att sitta och rada upp detaljer om sina meningslösa liv. Men, tänker jag då, hur mycket tid lägger dessa nej-sägare ner på att läsa allt det meningslösa? Varför besöker man en sida igen om man redan funnit den ointressant. Man kanske vill kontrollera att det var precis så tråkigt som man först tyckte och fine. Men sedan då? Tredje besöket? Och trettonde? Jag har koll på er - program som markerar besöket = ) Jag vet var din postlåda bor...
Min blogg? Lite min dagbok för mig själv och för att ha en dialog med alla fantastiska människor jag inte träffar så ofta under tiden jag är i min föräldraledig-bubbla. Det har varit såååååå roligt att "träffa" folk på det sättet (blink Anna) samt "lära känna" nya (Fru Mju).
Jag vet att mitt liv är högst ordinärt och jag hoppas att det framgår att jag trivs med det alldeles ypperligt. Det blir spännande att se hur bloggen ser ut efter jag börjat om att jobba. Bokgalleriet kommer säkert att fortskrida, för den är jag hemskt nöjd med. När det gäller den här får tiden utvisa hur det blir. Hur som helst: Fastän bara fyra trogna kommenterar ; ) så är ni andra också välkomna hit.
7 kommentarer:
Börja inte nu igen!!! Klart att du ska blogga vidare! Och varför skulle det vara så farligt att fortsätta med det, förresten?
När jag skriver nuförtiden tänker jag att det rimligtvis borde vara x antal av adepterna som vet att jag bloggar och emellanåt läser, men det bjuder jag på (inklusive bilfadäser och sånt). De positiva sidorna av bloggandet överväger fortfarande.
Den som lever får se.
Jag tycker det är hur kul som helst att läsa andras bloggar men ibland funderar jag på vart jag får tiden ifrån...
Jag röstar för att du ska fortsätta med din blogg!
Det där är som med TV. Inget ser på TV men alla vet ändå allt.
Och tråkig är varken "den" eller "du". Så vågar du trots att fröken då blir mer offentlig så läser jag gärna även om jag inte hör till de fyras gäng.
Känner att det är dags att avslöja mig... Jag följer din blogg troget och tycker det är jätteintressant att läsa den, även om vi träffas i verkligheten också. Tycker att det skrivna ordet lyfter fram ytterligare en dimension av dig som inte kommer fram i samtalet, det är det som gör det så intressant. Tycker inte att du ska sluta.
Kram / Annika S (som bloggar, men inte vågar lägga ut den ;)
Välkommen hit Annika! Men du - vågar jag vågar du = ) Det vore bra med fler byabloggare...
känner igen det där, jag "märker" ju också att jag har många regelbundna -och lokala- läsare som aldrig ger sig till känna. att jag satte ut en profilbild var faktiskt en liten protest från min sida för den gör ju mig mindre anonym än jag ursprungligen hade tänkt. men jag bjuder på det för jag har ju träffat flera nya härliga människor via bloggen!
fortsätt blogga!
Då ska jag också passa på att presentera mig. En trogen läsare från Visby som sällan kommenterar något, men som läser din blogg med stort intresse oavsett om det är sköna bokrecensioner eller bara vardagsliv. Jag vet själv hur kul det är när någon kommenterar det jag skrivit, men ändå så gör jag själv ofta inte det. Jag hade en annan blogg i 2 ½ års tid som jag nu lagt ner, ville ta en paus men kunde inte hålla mig efter tre månader utan. Så nu har jag öppnat en ny.
Vad jag kan känna ibland är att man kommenterar bara för kommenterandets skull. Kommenterar jag inte så kanske bloggaren tror att jag inte gillar eller läser det hon/han skriver. Typ. Och så blir det som någon slags regel att man kommenterar vartenda inlägg som bloggaren gör. Det kan ju kännas lite krystat. Så har det känts för mig ibland, både som bloggare och som läsare av andras bloggar (kanske mest då hos folk jag känner personligen). Ibland har man liksom ingenting att tillägga själv men känner ändå ett visst krav att säga något för att visa att man läst...
Å andra sidan kan det kännas lite trist när man som bloggare skriver inlägg efter inlägg som man VET att andra läser, men man får inga som helst kommentarer. Då kan man känna sig lite "ensam" ute i rymden.
Blev vi något klokare på det där? Knappast, mer än att det känns kluvet. :)
Hur som helst, tack för en bra blogg!
M v h
HemmaHedda
Skicka en kommentar