Resfeber

Jag gick hem från arbetet i fredags med ont i kroppen och när jag kom hem visade tempen lite förhöjda värden. Min man kallar det feber, men jag kallar det förhöjda värden.

Systeryster är hemma över helgen och vi har suttit ned tillsammans med vår ömma moder och planerat en resa till Italien. Snacka om resfeber. Jag var ordentligt varm när vi väl var klara. Nu är allt beställt, planerat och betalt och vi tycker att vi har fått fantastiskt mycket för pengarna.

Första anhalten blir Florens, där vi bor i tre dagar på ett prisvärt hotell. Dag två åker vi eventuellt på en tolvtimmarstur där vi får se hela Toscana och där bussen gör stopp för både honungs-, vin- och olivoljeprovning.

De fyra återstående dagarna tillbringas i Cinque Terre med stationering i Monterosso, den nordligaste av de fem byarna. Där väntar bad, vandring och mycket annat. På flygningen hem vill det till att allt klaffar, men det ska vi väl klara. Som vi önskar att det var juli redan nu, av många anledningar. Kan det verkligen vara så här vackert?

Innan dess väntar en tur till Caen för mig och det ska också bli riktigt, riktigt trevligt.

Sällskapsresan

Sällskapsresan 5: Riktmärket - jenn jär i, vosch jär dö?

Jag och min ömma moder har hunnit blev anropade i högtalaren på Kallax, fastnandes i Expresståget på väg tillbaka till Arlanda och dessförinnan grundligt genomsökta i säkerhetskontrollen. Dessa händelser ramade in vår resa ner till systeryster i Stockholm. Hej och hå vad mycket vi hann med.

Där emellan har vi pratat, pratat, pratat som om vi fått betalt per ord och det har varit en fröjd att få prata ostört. Det blev, som jag lovade innan, en blygsam shopping men ögonen har desto mer på sitt konto. Hornsgatan upp och ner, fram och tillbaka. Gamla stan två-tre varv i jakt på en affär vi aldrig lyckades lokalisera. Små affärer med dyra saker, större affärer med billigare. Mat, mat, mat och ännu mera prat.

På Liljevalchs såg vi utställningen Märta flyger igen, Märta Måås-Fjetterströms mattor och vävnader i alla former och storlekar. En fantastisk upplevelse. Lunchen på ovan nämnda ställe är oförglömlig och en typ av konstverk den också.

Sedan blev det lite broder, brorsbarn och svägerska på det. Många intryck, ömma fötter, värkande skrattmuskler och alldeles, alldeles underbart.

Sagan om min ring...

Sagan om min Efva Attlingring är all. Den tog slut under fredagen när min bror bokstavligen sågade den av mitt finger under stockholmsvistelsen. Omständigheter gjorde att mitt finger svullnade upp och ringen stasade av blodet i fingret. Det blev värre och värre och istället för att sitta i ett akutrum en halv dag gjorde vi pinan kort i brorsans kök. Eller kort och kort. Det tog 45 minuter att få av eländet. Det är något dramatiskt med en sådan ordentlig spricka i så tjock och bred ring. Jag sörjer den dock - det var min 30-årspresent från maken.

I övrigt var helgen succé och jag är numera glad gudmor åt en otroligt söt liten stockholmstjej. Återkommer.