onsdag 29 februari 2012

Man saknar inte kon förrän kommunen har slaktat den i båset

Jag och kollegan tog en välbehövlig promenad i det semisoliga vädret, unnade oss en välförtjänt lunch och plågade oss igenom en konferens som gick i nattsvart tecken. Nedskärningar, övertalighet, sviktande elevunderlag, överskridning av budget, större klasser och fler undervisningstimmar. Det var lätt att hålla sig för skratt. Ändå är det då jag kan inse vilka fina kollegor jag har och gläds åt att vi kan skratta åt eländet och snegla lite uppskattande på varandra. Man saknar inte kon förrän kommunen har slaktat den i båset, liksom.

Det kan vara så att jag har välsignats med världens bästa elever. Jag har det bästa jobbet, även om det inte syns så bra i lönekuvertet.

Barnen gör sitt till att glädjas åt tillvaron. Det finns ingen ände på hur mycket de vill umgås och vi spelar spel, hänger gubbar och degar med deg. Mitt i allt får man se till att carpa lite diem, vilket jag tycker att jag har blivit bättre på.

Nu är det snart lov och hjärnan har visat prov på dålig karaktär genom att släcka ner ett område i taget. På fredag bär det av till systeryster och hufvudstaden, vilket blir helt och makalöst fantastiskt.

tisdag 28 februari 2012

Kepler - en Brown i manisk högform

Jag har läst Keplers Eldvittnet från pärm till pärm i dag. Gudars skymning! Den var i samma klass som, eller värre än, en Dan Brown i manisk högform. De korta kapitlen löser av varandra med ett innehåll så späckat att sardiner i en burk skulle dansa av glädje över så mycket oväntat svängrum.

Jag vet inte vad jag ska säga. Min kollega förvarnade mig om att det barkade i slutet och jag är glad över att jag fick denna information. Förresten så barkade det inte bara i slutet, utan även i fryshuset, i skogen, på åkern, genom fönstret och i tunnelbanan också.

Det märkliga är att jag ju tycker att det är underhållande. Det är spännande och jag vill läsa vidare. Ändå sitter jag med hopbitna käkar de sista femtio sidorna och gormar om att boken verkligen aaaaaaldrig tar slut. Det ska bara vändas lite till. Det ska presenteras en liten aptitretare så att jag som läsare garanterat ska vilja läsa nästa bok... Kanske fungerar det.

söndag 26 februari 2012

Viola Davis

Om jag inte hade varit en ansvarskännande, yrkesarbetande småbarnsmamma så hade jag suttit uppe och tittat på Oscarsgalan i natt. Förr gjorde jag det. "Förr", i avseendet heltidsstuderande som borde vara ansvarsfull och sova minst åtta timmar per natt. Jag har inte tittat på klänningarna eller frisyrerna, inte på skorna eller kristyren runt de svanliknande halsarna, utan jag har lyssnat på monologen och roats av mellanakterna. Ellen Degeneres och Billy Crystal har gjort några av historiens roligaste monologer och jag tittar på dem på youtube någon gång då och då. Jack Blacks och Will Ferrels textning av nomineringssången är fantastisk.

Som sagt ska det inte tittas i natt och jag vet att det nog inte ens är någon idé att hoppas, men å vad jag önskar att Viola Davis får en Oscar för sin insats i The Help (Niceville).

fredag 24 februari 2012

Bröstar i bokar

Bad med kidsen bjuder på två timmars skönt skvalpande och många kroppsliga kommentarer från fyraåringen. Han får ett finurligt leende när han tittar på brösten.
- Mamma, jag ser lite bröstar.
Sedan fortsätter han:
- Och jag brukar läsa om bröstar i bokar.
- Jaha, vilka då böcker?
- På min förskola.
- Vem handlar boken om då?
- Om en mamma och hon har bröst.
-Jaha. Har mamman fått en bäbis?
- Nej. Hon har bara bröst.

Se där.

onsdag 22 februari 2012

Hovendroven

Det är lite oinspirerat här. Det är lite för många dagisväskor som ska packas, några rum för många som svämmar över av skit och skräp som borde hanteras, kylar som gapar tomma i väntan på påfyllning, barn som ska läggas och vuxna som ska planera.

Det kan bero på att det känns lite ensamstående just nu, att det bara är en och en halv vecka kvar till lov, att jag ska till tandläkaren i morgon och att läslusten bara gick och tvärdog. Jag har, i stället för att sitta uppe och läsa alldeles för länge, somnat med barnen vid halv nio för att vakna i vild panik miss i nassen med känslan av att ha försovit mig.

Ändå flyter det på rätt bra. Jag får en hel del gjort, vi berömmer varandra till höger och vänster, både hemma och på jobbet och kan konstatera att det går riktigt bra bara man får lite uppskattning.

Fyraåringen klagade på ont i benet. Han tittade gravallvarligt på mig och sa:
- Mamma. En sak vet jag. En sak vet jag säkert och det är det här: att har man ont i benet så har man nog ätit ett kycklingben och är sjuk.

Sjuåringen såg skeptisk ut:
- Alltså, är du säker på att det inte var ett kycklinglår du åt?

Får jag bara lägga till att ingen har ätit kyckling.

måndag 20 februari 2012

Lila jag friad från misstankar...

Jag har lila hår. På allvar. Inte illila, men slinglila. Det känns bra, faktiskt.

På gården står en sönderkörd spark. Inte sönderkörd så att vi har sparkat för hårt med den, utan sönderkörd som att någon har touchat den med bilen. Min man var övertygad om att det var jag. Jag påstod motsatsen och han visade med sitt kroppsspråk (som han inte tror att han har!) att han inte trodde mig. Till slut fick han mig att tro att jag verkligen hade kört på sparken. Jag började tvivla på mig själv - tills en annan person erkände att h*n hade kört på den.

Jag kan liksom inte glädjas åt att jag är friad från alla misstankar. Till och med jag tvivlade ju! Så sjukt.

lördag 18 februari 2012

Vi har ju en röd bil?

Jag och maken pratar surfplattor när jag säger att bokklubbskompisen har en ny som hon är så nöjd över.
- Vad var det för sort?
- Ingen aning, svarar jag.
- Hur stor var den då?
- Jag vet inte. Men den var fin.
Lång tystnad innan maken säger:
- Om du säger så där så är det som om jag skulle fråga vad vi har för bil och du skulle svara "en röd".

Tja. Vad kan jag säga. Vi har ju en röd bil.

onsdag 15 februari 2012

Serveringsförslag: mansgris med sås på krossade nötter

Man måste älska sociala medier som hjälper ungefär 20 olika personer engagera sig i en blodpuddingsmiddag.

Min status på Facebook i går:
Maken bjöd på romantisk blodpuddingsmiddag i dag. Jag tolkar gesten helt fritt som att han menar att jag är en pudding som sätter hans blod i svallning. Sedan satte han sig och såg hockey medan jag lagar ett mjukisdjur med nål och tråd. I jämlikhetens namn, kom och fräls mig någon...
(15 vänner gillar detta)

Vän nr 1: Själv köpte jag mig Alla hjärtans dags presenter i Arvidsjaur. Då fick jag vad jag ville ha! Eller rättare sagt, då fick jag mig NÅT!

Vän nr 2: Sy i honom istället samtidigt som din skalle snurrar och du spyr upp middagen. Blodpuddingsspya är väldigt effektfullt. Sedan kommer hans hjärta att slå fortare varje gång han ser dig, jag lovar!

Jag: Å. Jag borde ha köpt mig lite choklad i alla fall. Snordyr som man inte får finnar av. Och till vän nr 2: jag älskar bilden jag får upp i huvudet.

Vän nr 3: Min man kommenterar och säger att din man lagade ju i alla fall middag! Han hade ju kunnat gå direkt på hockeyn... :)

Jag: Jag tror, med ganska stor säkerhet, att det bara är män som klassar blodpudding som middag så på sätt och vis gick han direkt på hockeyn.

Vän nr 3: Du har en poäng där, tyvärr!

Min man: Me Tarzan you Jane...

Vän nr 3: Min man igen: Vad är det för fel på blodpudding?? Jag: Skaffa dig ett eget faceboook-konto...!

Jag: Haha! Jag gillar livekänslan Josefin!

Jag till min man: You Tarzan - me hungry...

Vän nr 4: Vad fick Tarzan?

Min man: Var är debatten om könsroller när man som bäst behöver den?

Jag: Tro mig älskling. Du vill inte förlora mer än du redan gjort i dag, så lämna könsrollsdebatten.

Min man: buhuuuu
Min man igen: Nä... Taskigt av mig att skriva mer nu när du lägger barnen och inte kan försvara dig.

Jag: Du, det är enda gången du vågar skriva något sådant, eftersom du vet att du åker på däng annars. Glad Alla Hjärtans dag = )

Vän nr 5: Ha, detta är det andra äktenskapliga gnabbet jag läser på FB idag. AHD lockar inte alltid fram de bästa känslorna :)

Vän nr 6: Skönt att höra att det fortfarande finns folk som inte går på det här "Alla hjärtans dag"-tramset! För övrigt anser jag att blodpudding hör hemma längst ner i frysen på ICA...

Jag: Vad ska den ner dit och göra? Bränn den! Om så den spanska inkvisitionen måste återuppstå för att fördriva detta onda, må så ske!

Min man: Som jag sagt förr. Vi är ju latin lovers, fast mest latin...

Vän nr 7: Jag bjöd på potatisburgare! Räknas det?

Min man: Andreas: Jag gillar inte heller blodpudding, men det gör barnen och det går fort att tillaga, så vad är problemet? Dessutom har man ju som vuxen privilegiet att få småäta mellan måltiderna.

Min man igen: Det räknas Mats!

Vän nr 7 till mig: Är det inte lättare att helt enkelt låta bli att tillverka skiten!?

Min man: Just det faktum att barnen gillar blodpudding som gör att jag bävar för ålderdomen, ska man verkligen tvingas förlita sig på "folk" som käkar blodpudding... Man får väl hoppas att man regregerat så pass långt att börja gilla puddingen igen. (Med pudding menar jag blodpudding. Den andra puddingen har jag inte slutat gilla...)

Jag: Jag tror att det blir till att slakta och tillreda mansgris i morgon. Det blir svingott.

Vän nr 8 till min Man: Ja, själv går man ju runt på botenskrapet ur chipspåsar man hittar i skafferiet... Förresten, nog finns det värre än blodpudding: makaroner och korv, ugnsstekt korv, andra former av korv.

Vän nr 8: Lövtunna korvskivor på Leksandsknäcke går dock mer än an. F.ö har det inte firats med vare sig choklad eller blommor här hemma heller.

Jag: Fast korv gjord på mansgris kan nog låta sig väl smaka? Vi får veta svaret i morgon.

Vän nr 8: Hur serverar man det?

Jag: Man tager vad man haver, bara det inte är blodpudding.

Vän nr 8: Mansgriskorv, serveras med slungade okväden och kvinnosakspuré.

Jag: Kvinnosakspure! Å, associationen jag fick nu är inte lämplig för människan att få uttryckt i klartext.

Vän nr 8: Uuuh! Så tänkte jag aldrig... (konstigt nog)...

Min man: Är det inte det ena så är det det andra, sa tomaten som klämde sig i dörren..?

--------------------------------
Kontenta: Mamma, du måste skaffa facebook.

tisdag 14 februari 2012

Romantisk blodpuddingsmiddag

Blodpudding till middag. Det är bara romantiskt på alla hjärtans dag om min man med den anrättningen vill antyda att det är jag som är puddingen. Av någon anledning betvivlar jag att det var den tanken som låg bakom middagsvalet.

Grabbarna har blivit klippta i dag och fått färg i håret som avslutning. Gröna, röda och blå går de omkring här hemma och fäller färg, men de är lyckliga. De mår rätt bra av att få nya kläder och bli friserade, för ett visst mått av fåfänga besitter de, di små.

söndag 12 februari 2012

Nattönskningen, av Anne B. Ragde


Nattönskningen stod uppallad lite snyggt på biblioteket, så jag greppade den i förbifarten och hoppades på skön läsning. Det blev så där. Baksidestexten, som oftast mest förvillar har jag kommit på, lovade kärlek, musik och relationer. Jag är intresserad av alla tre komponenterna, men funderade vid sidan sjuttio om jag skulle lägga bort boken. Det handlade inte om kärlek, utan om att ha sex. Huvudpersonen Ingunn ligger med äldre karlar, yngre karlar, frånskilda karlar, knappt byxmyndiga karlar. Eller ligger och ligger. Hon knullar runt, som hon själv så träffande uttrycker det. Hon får också höra att hon beter sig som en karl med love and leave them-mentalitet, vilket innebär att hon ser till att dumpa innan hon blir dumpad och att affären avslutas om någon börjar tala om kärlek eller om de börjar bli loja.

Så träffar hon Tom och hans sjuåriga dotter en dag när hon är ute och panikmotionerar. Mötet med den här mannen gör henne livrädd, just för att hon förstår att det kommer att handla om någonting annat med honom. Tom backar och låter henne andas och fundera, samtidigt som han försöker förstå själv hur de har drabbat varandra. Där och då, mitt i livet, försöker de ändå mötas, vilket skildras fint.

Men jag vet inte. Visst handlar det om ensamhet och tvåsamhet och ledsamhet och jämlikhet, men jag har så förtvivlat svårt att känna någonting alls för det här.

Påminnelse om den viktigaste



Frida påminde mig om den viktigaste filmen jag har sett på sistone: The Help. Emma Stone, denna komedienn som i film efter film nu också visar att hon besitter även andra skådespelarkvaliteter, porträtterar den hemvändande Skeeter, som får upp ögonen för segregeringen som råder i 60-talets USA.






lördag 11 februari 2012

Filmtittat

Jag har sett ohälsosamt mycket film om jag tittar tillbaka på tiden från de veckor jag var sjuk i december och fram till dags dato. Samtidigt har jag sett fantastiskt många bra filmer, så jag skriver en liten minneslista här för att hålla reda på dem:

Under Toscanas sol - ett traderafynd där handlingen utspelar sig i de italienska regioner jag, mamma och systeryster besökte i somras. Diane Lane är skönt sårbar efter att ha blivit dumpad av sin man, men som spontanköper ett hus i Italien och förändras som människa.

Monte Carlo - en förväxlingskomedi med sockersöta Selena Gomez som av misstag tas för en rik och bortskämd arvtagerska.

The girl with the dragon tattoo - den lite märkliga remaken av svenska förlagan Män som hatar kvinnor. Rooney Mara är faktiskt bättre än Rapace i rollen som Salander, men de svenska brytningarna i filmreplikerna förvirrar.

Horrible bosses - Jennifer Aniston är kunglig - eller dronnlig - i rollen som sextrakasserande chef tillsammans med en i övrigt imponerande rollista.

Friends with benefits - Mila Kunis och Justin Timberlake i en relation som börjar som affärsparter men som övergår till ett förhållande som innebär kompisar med sexuella fördelar. Inte att förväxla med filmen...

...No strings attached - med Ashton Kutcher och Natalie Portman där handlingen och upplösningen är förvillande lik. Båda filmerna är efterlängtade fyror av fem för att de håller från början till slut, vilket inte alls har varit fallet med romantiska komedier på sistone.

Bridesmaids - en märklig chickflick med en handling som mer påminner om smått vulgära Baksmällan. Oväntat överskattad rulle.

Twilightfilmen - den där Bella blir med barn, men jag kommer inte ihåg vad filmen i fråga heter. Transportsträcka inför det rafflande slutet. Går att titta på, men bara med 38 graders feber.

How do you know - Jag älskar Reese Witherspoon. Vilken fantastisk skådespelerska hon är. I den här filmen slits hon mellan Paul Rudd och Owen Wilson och den är både rolig och underhållande.

Something borrowed - Ända sedan jag såg Ginnifer Goodwin i Mona-Lisas leende och He's just not that into you så är hon en stor favorit. I den här filmen är hon tjejen med dålig självkänsla som inte vågar bekänna kärleken för sin killkompis. Nu ska han gifta sig med hennes bästa vän när allt bubblar upp till ytan och ingenting blir sig likt igen.

Penelope - en fantastisk film i samma anda som Amelie från Montmartre. James McAvoy spelar mot Christina Ricci och faller för henne, trots att hon har drabbats av en förbannelse och därigenom är född med ett tryne i stället för en söt liten uppnäsa. Det är Reese Witherspoon som har regisserat filmen och den är överraskande bra.

Jag har säkert glömt någon, men det ser ut att räcka...

fredag 10 februari 2012

Lärarlegitimationen är som strängteorin

Jag läser i DN att Skolverket har svårt att hinna med arbetet med lärarlegitimeringen. Det krävdes ingen högskoleutbildad konsekvensanalytiker för att komma fram till den slutsatsen och nu ber man vackert om utökad deadline. Hur skulle det vara om Skolverket skulle få arbeta under samma premisser som lärarkåren: se till att få jobbet gjort. Slit arslet av dig och jobba över utan att se röken av en övertidstimme eller utkompningsbar tid.

"När verksamheten tillåter" är ett diffust begrepp. Det är ungefär som strängteorin; genomförbart att synliggöra i teorin medan det är helt omöjligt i verkliga livet.

Jag gläder mig åt det lilla. Ytterligare en elev som inte kan låta bli att läsa. Det är ett litet steg för en svensklärare och ett gigantiskt steg för den människan.

onsdag 8 februari 2012

Fyraårskontroll

Att gå på fyraårskontroll med min son är hisnande, på många sätt. Han har, utan inbördes ordning, himlat med ögonen, slagit sig för pannan, gjort segertecknet, utropat "Yes!", suckat och gapskrattat.

- Vad brukar du göra när du är på dagis då? frågar distriktssköterskan.
- Alltså, menar du förskolan? undrar fyraåringen som suger åt sig att han odelat innehar huvudrollen under dagens möte.
- Ja. Läser ni böcker?
- Ja.
- Brukar mamma läsa böcker?
- Ja, men inte på förskolan.

- Kan du rita en gubbe åt mig? undrade disktriktssköterskan och lade fram papper och kritor.
- Vem är det? undrade min son.
- Du får rita vem du vill.
- Du kan rita mig eller morfar, inflikade jag.
- Men ni är inga gubbar.

Vid hörseltestet fick han sitta med hörlurar - som han bestämt hävdade mer såg ut som hörselkåpor - och skulle flytta kulor på en kulram varje gång han hörde ett pip. Väl under testet fick han för sig att de olika pipen hade olika färger, så han funderade länge och väl över om de mörka pipen skulle vara svarta eller blå. Ljusa pip blev gula och vanliga pip blev röda. Vid ett annat tillfälle ville han inte flytta någon kula, eftersom han var fullt upptagen med att räkna hur många kulor han hade flyttat. Hon är rolig, vår BVC-sköterska, för hon bara skrattar och bockar av att han är ett riktigt A-barn.

Allt hade flytit på som en vårbäck om fyraåringen inte hade avslutat sessionen med att berätta att han skulle hem och spela Star Wars och att han där skulle skicka elektriska dödskulor mot de varelser som är hans fiender.

tisdag 7 februari 2012

Arton artonåringar tar myrsteg bakom liten grabb

Fyraåringen fick följa med till mitt jobb i dag. Det ljus- och mörkrutiga golvet inbjöd till föreställningen att han bara skulle gå på de mörkgrå. Vi passerade eleverna i korrioren och de ställde sig upp för att följa efter oss, men promenadtakten var minst sagt långsam, vilket sonen såg till genom att noga överväga varje steg. När vi väl kom fram till dörren vände han sig om och fick syn på de arton artonåringarna som snällt tagit myrsteg bakom honom. Hans min var obetalbar och det händer också någonting i lärarhjärtat när man ser ett gäng tonåringar le stort åt ens barn.

söndag 5 februari 2012

Jag hör, men jag lyssnar inte

Italiensk afton i Lakafors med fransoser och bersikanare. Det är inte varje dag. Maken skulle ha varit med, men en dörr frös fast och han blev försenad. Någon frågade sedan; vilken dörr? Var han själv inlåst? Jag insåg först då att jag kanske borde ha lyssnat bättre, för jag kunde inte säga vilken dörr det verkligen gällde eller om han själv var instängd någonstans. Jag tror dock, och hoppas innerligt, att hjärnan skulle ha uppvisat något mer aktivitet om han verkligen hade bett om hjälp att komma ut.

Och för att tydliggöra: han var INTE inlåst någonstans och det var en dörr (eller en sida?) på lastbilen som kärvade i den extrema kylan.

Vår fyraåring filosoferade kring det här med bokstäver i dag:
- Elias börjar på E och morfar (Olle) slutar på E. Eeeeeeeelias. Mo-or-f-aa-r.
Då slog det honom att morfar inte alls slutade på E och minspelet är svårt att beskriva.

Jag har nystädat och sjuåringen leker med havregryn. Ja, men varför inte.

fredag 3 februari 2012

Grisluktigt värre

Jag har kokat mitt livs första fläsklägg. Jag och grislukten är inte kompatibla. Men så vedervärdigt vad det luktar gris.

Med - 31 på termometern är det givet att stanna inomhus. Vi har spelat datorspel och sjuåringen låter mig spela de tråkiga banorna (där man kör rymdskeppen) eftersom han inte klarar av det själv. Jag får dock duktigt med beröm när uppdragen är slutförda:
- Du är världens bästa mamma! Du är så duktig som klarar det där!

Puh. Då är det värt det.

Nu blir det film, fredagsmys och fruktsallad.

torsdag 2 februari 2012

Döden döden

- Det är ju två som är döda. Berra är död och Sigge är död. Jag undrar hur det känns att vara död.
- Ja, jag vet inte, säger jag. Jag har aldrig varit död.
- Inte jag heller. Men det är nog do-donk, do-donk säger hjärtat och sen... (Han blir alldeles tyst.) Sen slår inte hjärtat och så är man död.
- Ja, så kan det vara.

Vi avhandlar de stora frågorna vid läggdags och döden är inte ett dugg mer begriplig för en vuxen än för en fyraåring.

onsdag 1 februari 2012

Facilitetsavgifter

Yngste sonen har en osviklig förmåga att bli kissnödig när vi är på det lilla affärscentrat inne i stan. Pojken, som aldrig erkänner annars att han vill kissa, kommer på det när vi passerar dörren med skylten som talar om att det kostar fem riksdaler att besöka faciliteterna. Jag uppskattar kostnaden för toalettbesöken till ungefär hundra kronor vid det här laget.


Annars har dagen bjudit på en lång diskussion om vilka ord som räknas som könsord och vilka som bara är oerhört fula. Det blev ett riktigt intressant samtal och mina många sextonåringar visar gott omdöme (inför sin fröken i alla fall).

Jag läste bokklubbsboken, Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper, i går och måste säga att det här är en ny favoritförfattare. Han är oerhört verbal och ruggigt rolig samtidigt som han kan skriva om svåra ämnen. Det kniper lite i hjärtat innan man måste skratta åt nästa roliga formulering.








Liten läslogg i Bokgalleriet.