Samtal mellan fyraåringen och fadern:
- Pappa, hur vet man när man ska dö?
- Jaa...
- Jag vet att det är länge kvar tills man blir gammal, men hur vet man när?
- Det vet man inte.
Sedan var det bra med döden-döden för den här gången. De existentiella kriserna kommer och går och det är mycket som cirkulerar i den lilla knoppen.
Jag slås åter igen av hur mycket jag skulle vilja bespara honom. Jag önskar att han inte behövde fundera över döden förrän på mycket länge till, men det är ju svårt att säga det också. Om någonting skulle hända kanske det blir fel också om man bara har sagt åt honom att han inte behöver tänka på det ännu. Men det är ju inte heller läge att dra hela döden-föreläsningen (som i och för sig inte är utarbetad). Det är tur att barn bara frågar det de vill ha svar på, så får man som vuxen vänta till nästa frågestund.
4 kommentarer:
I vår familj går också fyraåringen och grunnar på döden med jämna mellanrum och oj, vad jag önskar att han slapp. Jag minns heller inte att Ebba hade så mycket av de funderingarna.
Nä, visst känns det som om vi aldrig träffas! Buhu, tycker jag. Det blev ändå rätt fina samtal i arbetsrummet, med sådana ämnen som kanske inte alltid passar att ventileras i ett stort personalrum.
idag fick jag hejda en impuls att gå in till er och bara surra - vill ju inte störa...
På återseende!
Surra, schmurra. Prata på du. Du är så välkommen.
Angående döden så tror jag att det är viktigt att man i alla fall är ärlig och svarar på frågorna så gott man kan. För det har nog aldrig varit tydligare än nu, att döden kan ingen förutse. Vissa frågor saknar man ju dock svaret på och så får det ju också vara, man behöver ju inte veta allt, även om vissa tror att just du gör det :)
Ja, det är mer påtagligt än någonsin. Barnen märker ju också av om man blir spänd eller tycker att någonting är jobbigt. Dessutom hör de mer än de låtsas om.
Det var trevligt att ha er på middag och nu tänker vi på er extra när allt drar igång igen. Kram!
Skicka en kommentar