När dammen väl har brustit så finns det ingen hejd på vattenflödet. Det fungerar tydligen även fysiologiskt när det gäller tårkanalerna. Tårarna sprutade redan vid 8.30 i går när sjuåringen stod och sjöng för full hals vid examensfirandet.
Sedan avtackades två kollegor på eftermiddagen och efter fina ord, Finvisan och darrande hakor vid avskedet var fulgråten ett faktum. Det är fint att vi sjunger tillsammans tycker jag. Man förenas på ett sätt i sången som är svårt att uppnå annars.
Den ene av kollegorna har antagit ett bud om avgångsvederlag, eftersom övertaligheten på skolan har genererat ett erbjudande om tidig pensionsavgång. En mindre tankeverksam person i ledande ställning gick ut så fint i tidningen och talade om att det handlade om att behålla kompetensen. Hur tänkte hon då? Att göra sig av med kunniga, erfarna, drivna, engagerade pedagoger - är det att behålla kompetensen? Inget ont sagt om de pedagoger som får möjlighet till ett jobb, och till och med jag förstår att det handlar om att behålla kompetensen på orten så att man inte flyttar sin väg - men vad säger uttalandet om kompetensen vi förlorar?
Den andre kollegan har sagt upp sig. Han har sin tidigare arbetserfarenhet i den aktuella industrin som finns på orten och kommer nu att återvända till det yrket. Det går ju bra om man är superexpert inom sitt område. Vad jag har förstått så är den här mannen typ Stålmannen inom sitt gebit så det är bara att gratulera. Varför han slutade? Mycket intressant. Han konstaterade att läraryrket inte alls var vad han hade förväntat sig. Han kände att han inte orkate och att han inte kunde repa sig på den vilotid som står till buds. Han menar att arbetet med eleverna är fantastiskt roligt, men att organisationen tar knäcken på honom. Känns det igen? Det är det jag har gnällt om hela vintern.
Nu är jag ju ingen Stålman, varken inom det här yrket eller inom något annat område, men jag vill nog inte byta jobb. Moment 22, hej på dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar