"Jag har älskat en främling" avslutar Can ett kapitel. Han säger att han vet vad hans mor var: en självuppoffrande mor, men han vet inte hur eller vem hon var. När modern Güllü ligger för döden börjar Cans sökande efter vem modern egentligen är, vilka tankar hon har och vad hon längtar efter.
Tätt intill dagarna är en nära berättelse som rör vid hjärteroten flera gånger. Så många angelägna ämnen berörs:
- familjen som flyttar till Sverige för att arbeta, men med den fasta övertygelsen att återvända hem till Kurdistan en dag. Tillslut är dock varken Kurdistan eller Sverige riktigt hemma;
- En analfabetisk mamma som inte längre kan sätta sitt tumavtryck för att ett papper ska vara giltigt utan måste lära sig skriva. Detta gör hon med möda och sitter sedan och mumlar i köket för sig själv: Nu äger jag mitt namn;
- Tonåringen som skäms för sin mamma som inte behärskar språket, för att hon går i fotsida klänningar och sjal mitt i heta sommaren och för att hon grillar getkött mitt i vintern på balkongen. När Mustafa Can ber sin mor om förlåtelse för att han skämts för henne ger modern honom den utan vidare. Det blir ett tydligt avslut för dem, ett tydligt tecken att det inte finns någonting ouppklarat mellan dem.
På frågan vem hon är svarar hon:
- Vem jag är? Ja, vem skulle jag vara? Jag är din mor... /.../Jag föddes och jag lekte i ett par år, återtar hon och fortsätter utan avbrott: Sedan dog min mor, ett par år senare dog fem av mina syskon för att vi levde i armod. Jag fick hjälpa till i hushållet; jag vallade får, lagade mat, städade, bar hem vatten från brunnen... jag gifte mig med er far, jag födde femton barn varav sju dog, jag fortsatte att städa, laga mat, sticka, hugga vet, tvätta kläder, hjälpa till på åkern, jag utvandrade till Sverige tillsammans med er och fortsatte laga mat, baka, städa och tvätta, jag levde här i trettio år och nu ska jag snart dö... Vad finns det mer att tillägga? (s. 30)
Fastän detta inte var det Can menade när han ställde frågan, kanske det ändå kan vara så enkelt. Inte att man är sina hushållssysslor, men mera att man kanske aldrig riktigt känner sina föräldrar. Vilka tankar hon än har när hon står på balkongen och låter blicken oseende fastna vid horisonten förblir en hemlighet för resten av familjen Can. Boken berörde mig och har dessutom ett fantastiskt språk, nästan poetiskt ibland. Det bästa är att man själv börjar fundera över vad man skulle vilja veta om sina egna föräldrar.
3 kommentarer:
Jag tror att jag är den enda i hela världen som inte tyckte om den boken! (Det är alltså mig det är fel på;)
Ytterligare en fundering kring Amos Oz bok som vi båda lämnat: Kan det vara så att mycket av bokens kvalitéer försvann i översättningarna? Den svenska är ju översatt via engelskan. För den lät ju så bra när man läste på baksidan!
Trevlig helg!
Hej! Funkar din jobbmail? Jag skulle vilja höra din röst. Och att du säger åt mig att det ordnar sig och är klok och så med mig. Tusen kramar.
Anna: jag råälskade inte boken av Can, men blev mycket berörd. Amos Oz vet jag inte vad problemet är. Jag ska försöka mig på den till sommaren om jag inte har annat som lockar mer.
Ewa: om du inte fått mitt mail - ring för guds skull eller kom hit! Annars har jag en Volvo som klarar alla väder så att jag tar mig in till stada i ett nafs.
Skicka en kommentar