Den ursprungliga berättelsen om Skönheten och Odjuret visar att sagor förr var till för att underhålla "fotfolket" om kvällarna och att berättelserna på intet sätt var riktade till barn. Där förvandlas adelsmannen till ett odjur efter att ha våldtagit en ung bondflicka. Sympatisk kille.
Tack gode Gud för Disney? Där blir adelsmannen ett odjur för att han nekar en äldre kvinna skydd mot ett rasande oväder för att hon var ful och motbjudande. Utan att gå in på hur man faktiskt själv påverkas av en annan människas yttre kan man bara konstatera att Disneys version tilltalar lite mer än ursprunget.
Jag satt och tittade på Micke och Molle med treåringen och det var verkligen ingen "walk in the park". My God! Jag fick svara på frågan: "varför gör han/hon så där?" hur många gånger som helst och svaren blev:
- för att Mickes mamma är död.
- Micke får inte bo kvar hos tanten längre.
- för att tanten gråter.
- för att jägaren vill skjuta Micke.
- ja, i så fall dör Micke också.
- för att Molle är arg på Micke.
Tro mig, jag lindade in det och försökte förklara pedagogiskt, men döden var hela tiden närvarande på ett aggressivt och hotande sätt. Så här i efterhand tänker jag att vi kanske inte skulle ha sett den, men jag trodde att Disney var lite "safe". Varför vet jag inte. De har en förmåga att skala av det värsta (lilla sjöjungfrun t. ex.) men sanningen är ju att filmerna är rätt hemska. Eller har de blivit snällare på senare tid?
Föraldrars död finns ju med i allt från Bambi till Lejonkungen och utanförskap måste vara det vanligaste temat i disneyfilmerna, men även om det oftast slutar lyckligt blir det ju en del att tänka över. Treåringen ställer frågor om det som blir aktuellt för ögonblicket och lämnar resten. Kanske man skulle se och lära av honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar