Jag tror att jag börjar bli vuxen. Det tog bara 37 år. Igår tog jag det mogna beslutet att sjukskriva mig den här veckan och nästa, eftersom kroppen inte håller. De där procenten kraft jag har haft tidigare, som varit tillräckliga för att släpa min skröpliga lekamen till jobbet, finns inte just nu och enligt hon-den-där-kärva i Sunderbyn måste vila läggas till behandlingen för att kunna nå resultat.
Så nu sitter jag här, en halv dag in på min sjukskrivning, och känner mig lite rastlös. Tyst är det också. När jag inser att det är sådana här stunder jag ofta har efterlyst, alltid med tanken att "Då ska jag passa på att läsa", har jag faktiskt också gjort just det.
Efter Odinsbarn blev det uppföljaren Röta, också den alldeles lysande berättad. Siri Pettersen tar med sin fornnordiska inramning till vårt moderna samhälle, där Hirka närmast kan liknas vid en papperslös. Hon kan inte språket, har inget pass, kan inte berätta vad hon har varit med om och hon möter en värld som hon inte kan förstå.
Sedan blev det De underkända, av Rosenfeldt och Hjort. En seriemördare väljer ut sina offer utifrån kriteriet att de fått oförtjänt uppmärksamhet och blivit upphöjda till samhällsförebilder, trots att de inte förtjänar det. Han ställer 60 frågor som hör till allmänbildningen och den utfrågade måste få minst 20 rätt för att bli godkänd. De underkända placeras med dumstrut vänd mot lektionssalens ena hörn med testfrågorna fasthäftade på ryggen. Vad som gör den här boken läsvärd är inte de spektakulära morden, utan beskrivningen av ett samtidssamhälle som säger ganska mycket om synen på kunskap och bildning. Visst är det tillspetsat, men det finns mycket tänkvärt här. Sedan är det också fängslande att följa karaktärerna i Riksmordsgruppen, eftersom de börjar bli riktiga bekantingar nu.
You had me at hello fick jag som lästips av två, av varandra oberoende läserskor, och jag tog mig villigt an den. Nu när jag läser det jag har skrivit om boken inser jag att jag nog var lite väl hård i min bedömning, men jag väljer ändå att inte ändra någonting. Det är en söt, underhållande, gripande och framför allt ganska rolig skildring av flicka-möter-pojke-efter-tio-år-och-känslorna-består-bok. Strunta i mina skeptiska invändningar och läs den. Sedan mår du lite bättre och visslar lite mindre i moll.
Fortfarande Alice är senast i raden av utlästa böcker (alltså Storytel, vilken grej!). Alice är bara 50 år gammal när hon blir diagnostiserad med alzheimers och här skildras förändringen och försämringen hon genomgår. Den påminner mig om Ro utan åror, av Ulla-Carin Lindquist, då den inte bara visar hur en person med en nedbrytande sjukdom förändras, utan även hur omvärlden börjar behandla den drabbade. Den följden är minst lika grym som sjukdomen i sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar