fredag 27 juni 2014

Klassiskt.

Jag sitter och tänker att om Cary Grant inte skulle ha dragit upp byxorna så långt och om Deborah Kerr inte hade lagt sina slanka fingrar i en kindpose så ofta, då hade den här filmen varit fullkomlig. 

Det blir inte mer klassiskt än så här. Filmen är från 1957. Slutrepliken i den här filmen är lika klassisk som den i Casablanca. Istället för Bogarts "Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship" uttalar Kerr "If you can paint, I can walk; anything can happen, don't you think?"

Lysande. Så bra. Min man satt kvar i soffan och frågade vad som hade hänt och varför Grant gick runt i hennes lägenhet så där. Bara en sådan sak. DET är ett gott betyg. 

Inga kommentarer: