Spoy, kräkes å kast opp, det är vad barnen behagar göra. Inte samtidigt, utan med några dagars mellanrum. Jag har just andats ut, trott och tänkt att vi andra klarade oss, men nej.
Det började med fredagsmys i ja, just det, fredags. Fredagsmys är fint och mysigt om det stannar inne i kroppen. Fredagsmys utanför kroppen är som hår när man hittar det där det inte ska vara - äckligt.
Så. En helg utan överdrivet mycket sömn. En arbetsdag i går, min värsta på hela veckan eftersom schemat ser till att pedagogisk eftertanke och kvalitet icke är önskvärt alla dagar. Jag hade en tanke under helgen att vara hemma med den yngste, men räknade till 52 timmar efter de senaste symptomen och tänkte därför att det inte fanns någon anledning att vara hemma.
Väl hemma och väl i säng för en natts god sömn väcks jag klockan 01.00 av att nioåringen knackar mig på axeln. Han hann inte säga någonting, utan gav bara tillbaka till naturen det han tidigare under kvällen hade fått.
Så därför kan vi konstatera att vi knäfallit inför porslinsguden, kört Gustavsbergsbussen, ropat på Ulrik, lagt en pizza och nått katarsis. Kan det bli helg nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar