Nioåringen, som han nu mera kan omtalas, hade kalas för kompisar och allehanda polare i går. Detta firades utomhus med vinterkläder, ficklampor, reflexer och eld. Efter reflexbanan i becksvart skog väntade marshmallowsgrillning och "tagen" på nioåringars vis. Vi fick nästan jaga in barnen så att vi skulle hinna fika innan det var dags för dem att gå hem.
Nio år. Snart ett decennium. Snart tio år sedan mardrömsförlossningen med livet hängande på en skör tråd. Utan vetenskapens framgångar hade jag inte suttit här i dag och det ger vissa perspektiv på tillvaron. Mitt liv hade ändats åtminstone tre gånger om ifall jag inte hade fått den hjälp jag fick och det får mig att känna mig ödmjuk innan vardagsbestyren pockar på igen. Det är märkligt hur livet i ena sekunden känns stort och hisnande för att i nästa verka ofattbart träligt med tvätt och bilruteskrapning.
Men så står man här, bredvid en pojk som innehåller DNA från både mig och maken. En pojk vars celldelning kommer att göra att han inom kort växer om mig. En pojk som lär sig spela trumpet och som jag har nöjet att stå bredvid och blåsa ut spott från ventiler tillsammans med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar