Jag hamnade framför datorn och började gå igenom alla mappar med gamla kort och hade ibland svårt att avgöra vilket barn jag tittade på. Någonstans tänkte jag att mina söner är oerhört lika varandra, men sedan har jag insett att de inte är det. De är superolika varandra. Här är båda två ungefär ett år och åt själva. När jag ser korten tänker jag också att de visar deras personlighetstyper. Storebror har aldrig tyckt om att sorma så mycket, har tagit det lugnt och varit förnöjsam. Lillebror sormar och gormar och är hetstig jamen nanting.
En annan sak jag inser när jag tittar på kort från fordom är hur gamla mina blå pumabyxor är. Jag skämtar inte, men de måste vara från -93 någongång. Jag och min man blev ihop när jag precis fyllt 16 år (15-årsjubileum i år alltså, sjukt) och byxorna fanns med redan innan dess. Jag kommer att hålla sorgevecka och begrava dem under högtidliga former den dag byxorna inte håller ihop i sömmarna längre.
Lilleman fick annars tokfnatt idag och grät hjärtskärande i nära en halvtimme. Obehagligt. Helt otröstlig med pappan tills jag kom hem. Han blev lite lugnare med mig och sedan lade han av en rap värdig en riktig viking. Men kan det verkligen vara därför han skrek? Han är ju ändå ett år gammal, så lite rap ska han väl inte vända sig avig för?
3 kommentarer:
"sedan lade han av en rap värdig en riktig viking"
HAHAHA!
Här är det två stycken till som firar 15 år. Halva den ena hälftens liv, so far. Huuu...
...dock har ingen av oss sparat några byxor från den tiden. Vi har alldeles för mycket fukt i garderoben...
Ja du, jag blir likadan av rap. Det spelar ingen roll om det är Eminem, Dr Dre, eller han en halv dollar, jag blir lika galen oavsett!
Ha! Ja, jag föredrar nog svensk rap och fyraåringens stående mantra "ursäkta mitt välmående" än overrated overseas rap. Ändå gillar jag Timbuktu.
Och gällande byxorna. Jag skulle kunna uppsöka en konservator för att rädda dem för all framtid.
Skicka en kommentar