Ur barnamun

Ja, nu har han gjort det igen. En liten pojke med stora ord. Igår vid frukosten utspelade sig följande samtal:
- Mamma, alla i den här världen och i den här byn ska ju dö.
- Ja, alla ska ju dö, så är det.
- Ja, och då kommer de upp till himlen och får bo i sitt hus.
- Ja, så kanske det är. Jag vet inte hur det är i himlen, men så kan det vara. Känner du någon som är död?
- Ja. Olga är ju död.
- Mmm. Det är hon.
- Och Jesus. Han är ju också död.
- Ja, det förstås. Känner du Jesus?
- Ja, han brukar vara på barntimmen ibland. Fast man kan inte se honom.
Jag var tvungen att ta en paus i utfrågningen för att skratta, men nickade. - Nej, just det. Det är ju Jesus vi ber till när vi läser Gud som haver. Då pratar vi ju med Jesus och Gud.
- Ja, fast Gudrun såg jag på bönhuset flera gånger i söndags.
Nu var jag tvungen att skratta högt. - Ja, men vet du att Gudrun kan man alltid se.
E såg fundersamt på mig och sade sedan, nästan besviket: - Jaha.

En stund senare kom han ut ur sitt lekrum och sa: - Vet du mamma. Lillebror får låna alla mina grejer.
- Det var generöst av dig.
- Vad sa du?
- Generöst. Du är generös när du delar med dig av dina saker. Annars är man egennyttig när man säger att ingen annan får röra ens saker. Men att vara generös är någonting fint.
- Det var fint sagt. Tack så mycket.

Så enkelt är det. Som avslutning kan berättas att han utanför IKEA i Uppsala utbrast:
- Herregud så många vagnar.

Så nu lägger vi den här dagen i Faderns och sonens och den helige Gudruns händer. God natt.