Tårar och skratt

Idag är det både skratt och tårar. Skratt när treochetthalvtåringen förnumstigt talar om för gammelmormor att han har ett fiskeuppdrag fastsatt på sitt nya fiskspö. Och egentligen är det ju helt självklart. Man drar ju upp fisken med draget = fiskeuppdrag.

Sedan kom jobbiga frågorna:
"Mamma, hur gammal är pappas morfar?"
"Xx? Jag tror att han blev kring sjuttio år."
"Är han död nu?"
"Ja, hans hjärta orkade inte med, så ja, han är död."
"Känner jag någon annan som är död?"
"Ja, O är också död."
Sedan brast han i gråt, en ledsen, ledsen gråt som jag knappt har sett förr och när jag kramade honom och försökte få honom att berätta vad han tänkte på kunde han inte svara. Så frustrerande när hjärnan förstår så mycket men språket inte kan ge uttryck för vad det är som händer i lillhjärtat och hjärnan!
"Jag vill inte vara ensam", kom det snart ändå och jag talade om för honom att han inte var ensam.
"Men sen, när jag är vuxen och stor som du, när jag är stor och du är död. Då vill jag inte vara ensam."

Det är inte lätt att själv sitta med darrande röst och försöka övertyga om att allt är bra, att de flesta som dör är gamla och att det är tråkigt men ändå att det är naturligt. Nyanserna blir underliga i ett sånt här samtal, men han lugnade ner sig och vi kramades länge, länge.

Min lilla skrutt som har blivit så stor. Livsfrågorna borde inte komma ännu! Han borde vara liten och omedveten. Jag skulle vilja hägna in honom, som Siddharta, och bespara honom livets onda. Stjihåggan hjälper inte så mycket för det ändamålet. Suck.