Lilla gumman - på förekommen anledning

Problemet med att kallas "lilla gumman" - och alla variationer på detta - är inte förminskandet i sig, utan att jag hinner tänka att "det kanske inte är någonting att reagera över". Så. På förekommen anledning.

Ändå: jag har pratat med mina elever om härskartekniker och eftersom de var åskådare till spektaklet regerade de i mitt ställe, eftersom jag valde att inte reagera där och då. Inte inför dem. "Varför sa du ingenting? Du har ju sagt att man kan göra upp strategier för att bemöta dem när man utsätts för dem." Svaret är, att jag väljer som strategi att inte ta det där och då, utan en halvtimme senare när pulsen är långsammare och den värsta reaktionen har lagt sig. Sedan skickade jag mejl till högsta cheferna och alla berörda där emellan.

Resultatet: en skamsen man utanför arbetsrummet några timmar senare som bad så mycket om ursäkt. Väl så. Jag vill inte göra en cirkus av det här, för det underhåller inte någon, men däremot har andra valt att låta det bli ringar på vattnet. Det är deras beslut och inte mitt, men jag gläder mig oerhört över att alla, alltså samtliga, utan tvekan erkänner att det sättet att tala till en annan människa inte är acceptabelt. Inte någonsin.

Sport är också kultur. Kultursport eller sportkultur...

Okej. Några av de största sporthändelserna som någonsin har visats på svensk tv. Eller internationellt också, naturligtvis, men jag hoppas att jag aldrig glömmer några av de här ögonblicken. Det enda jag inte hittar på nätet där ute är när Per Elofsson gråter efter herrarnas bragd i femmilen.

Charlotte Kallas upphämtning, varsågoda:



Eller när Sverige kvitterar till 4-4 mot Tyskland, efter 0-4 i underläge:



Eller för all del, Zlatans uppvisning mot England, första matchen på Friends arena när de vinner med 4-2:

ame>

Och självklart:



Men sedan har vi också, kvällen när vår yngsta grät för att vi skrek så högt:



Och sedan det här:


Det finns mycket mer - och här har det mest blivit fotboll och skidor, men ändå.

Döden döden...

Ingen livsfråga är så stor som döden. Med en 88-årig kvinna som nått vägs ände samtidigt som en 53-årig arbetskamrat också har gått till den sista vilan krockar tankarna med varandra när den absoluta, definitiva punkten sätts, i alla fall så vitt vi vet. Många mysterier har människan löst, men inte döden.

Barnen, nio och tolv år gamla, fick följa med för att ta ett sista farväl av makens mormor, en kvinna som sett det positiva i livet, som alltid visat omsorg och som många gånger uttryckt sin visdom över mat och fika som har serverats. "Jag har haft ett bra liv", konstaterade hon för ett tag sedan och vilken välsignelse det måste vara att kunna summera levnadsdagarna på det sättet. Hon har på intet sätt varit utan prövningar, men ändå kan hon säga så. Barnen ville inte se henne, för tanken på att befinna sig i samma rum som en död människa skrämde dem. Därför är det ännu viktigare att faktiskt åka dit, det är jag övertygad om. Visst var det lite spänt först, men kanske mest på grund av att alla vuxna grät och skrattade om vartannat. Plötsligt kom barnens farmor och bjöd på choklad och de visste inte vad de skulle svara. Det blir ju så: man gråter och i nästa stund delar man ett minne - för döden gör så, i alla fall med mig. Plötsligt väller tankarna fram om sådant som sagts och gjorts och oftast slutar det med ett skratt - mitt i tårarna. Hur ska man förstå det som barn?

Barnens kusin var mest överraskad över att hon var hel. All död som barnen sett, mest troligt på tv, är av den onda och bråda sorten, men så var ju inte fallet här. Vi har städat undan döden och därför blir den än svårare att förstå. Jag berättade för barnen att när mor- och farföräldrarna var små hade man de döda hemma hos sig en tid för att andra skulle få tillfälle att komma förbi och ta ett sista farväl. Min pappa har berättat om sin farmor som lades på vardagsrumsbordet innan det var dags för begravning. Det kan låta makabert för oss idag, men döden hade en mer naturlig plats förr i tiden, även om den inte var lättare att förstå.

Det är värre med en människa som på alla sätt kan anses vara för ung. 53 år. Det mest påtagliga är att många andra på jobbet är lika gamla och kontrasterna blir stora. Sjukdomsförloppet var på många sätt hastigt, men samtidigt gavs många tillfällen för samtal och det tar jag med mig, både i ljust och mörkt minne förvarat. Tankarna om vad som händer efter döden, vad meningen är, vilka vi är och vad som är meningen är många av de frågor som jag och den här personen hann avhandla, inte minst när vi åkte iväg och fjällvandrade med jobbet. Jag vet inte vad jag ska tänka i nuläget, för döden är inte enkel.

Jag blir trött av döden. Den är utmattande.

Ett litet liv

Ett litet liv är en stor berättelse. Det är svårt just nu att påbörja någon ny läsning, eftersom Judes livsöde ligger kvar hos mig. Jag menar vad jag skrev i Bokgalleriet - läsningen kräver att du har en vän som antingen har läst eller som läser boken samtidigt, eftersom du kommer att behöva någon att prata med.

Frågan är nu: hur går jag vidare?