Jag har sagt hej då till en teknikklass i dag. En klass med 22 individer, varav 20 st närvarande. När vi först träffades var de 16 år gamla och nu när vi skiljs åt är de på sitt nittonde år. Pojkar som har blivit män, i alla fall de flesta av dem. De får rösta (ändå lite yrselframkallande). De får ta livsavgörande beslut på egen hand (lycka till). De får inte handla på Systemet (tack och lov).
Den här klassen går till historien tack vare en lång rad omständigheter, var och en så att man blir tårögd. Några har varit svårt mobbade på högstadiet, men har äntligen hittat sin plats i den här klassen, mycket tack vare flera fantastiska individer. Vi har genomfört utvecklingssamtal där mentorer, elever och vårdnadshavare har gråtit av lycka och rörelse över att allt känns så bra. När tonläget i klassen har varit på väg att bli negativt har någon av de fantastiskt fantastiska vänt sig om och sagt: "Men hörrni, så här ska vi it låta va?" Då har alla skärpt sig och ändrat ton.
I enstaka fall har vi som mentorer fått sätta ner foten, men inte ens särskilt hårt, för att förändra sådant som skaver, men i det stora hela har de skött om sin grupp på egen hand. En liten kupp genomfördes, men det var också allt.
En förfrågan från en ensamkommande flyktingpojke gällde om någon kunde ställa upp på en intervju. Målet var att prata svenska, att ställa frågor och att interagera. Två av mina pojkar ställde genast upp och en intervju som skulle ta några minuter blev till en och en halv timme. Då blev också bestämt att klassen skulle spela en vänskapsmatch mot de ensamkommande pojkarna. Det i sin tur fick till följd att ett par av pojkarna har presenterat en idé om att ha fotbolls-och matteskola med de ensamkommande. Integration och matematik i ett. Hörsammade kommunen detta förslag? Till min stora glädje, JA!
Under mina tolv år som yrkesverksam kan jag säga att jag aldrig varit med om en skönare grupp att arbeta med. Lärar-/elevrollerna har varit klockrena samtidigt som relationen också har varit något annat. Det måste vara en fantastisk årgång, för den andra teknikklassen är lika fin.
När vi säger hej då till varandra, bara minuterna innan eleverna ska springa ut, blir det lite som att få en sista chans att säga det där du inte har sagt tidigare. Elever vill ta ett foto, vill att man skriver i deras studentmössa... Någon dröjer sig kvar till dess man frågar hur det känns och då säger de det där som de känner att de måste få sagt.
Jag har fått underbart vackra blommor (även om liljor luktar skurk!) och dessutom presentkort från båda klasserna så att jag känner mig bortskämd. Ändå är det märkligt. Minnena bleknar ganska snabbt och till hösten kommer nya adepter som det ska investeras i. Ändå tror jag att just de här kommer att vara lite mer inpräntade i minnet än andra.
