tisdag 29 april 2014

Ett Sverige jag skäms över.

Den tvååriga flickan i byn har fått sitt tredje avslag och kommer alltså att bli utvisad från Sverige. Hon hämtades från Skellefteå BB när hon var sju dagar gammal och har bott hos Lisa och Jens sedan dess. Hennes föräldrar kan inte ta hand om henne: mamman är sängliggande, apatisk, och behöver vård dygnet runt. Pappan vårdas på psykiatrin efter det senaste avvisningsbeskedet. Från beslutsfattarnas håll menar man att det finns vård och barnomsorg i hemlandet, t.ex. i form av barnhem. I Armenien. Googla barnhem i Armenien. Gör det. När du har gråtit klart kan du fundera över det här.

Sverige ratificerade Barnkonventionen, eller FN:s konvention om barnets rättigheter, 1990 utan några reservationer, men har inte antagit konventionen som gällande lag. Tittar vi på grannlandet Norge så antog de lagen 2003 och barnkonventionen ska ha företräde vid konflikt med andra lagar.

Något av det värsta är att en lag i Sverige träder i kraft i juli som, om den gällde redan nu, skulle kunna innebära motsatsen till det här beslutet. Då skulle det kunna ses som en självklarhet för familjen och lilla Maria att stanna. Pappan har blivit torterad och mamman och Marias bror har blivit misshandlade. Familjen kan inte bevisa att det här har hänt, vilket används mot dem. Det skulle vara svårt i Sverige att bevisa - pröva då att bevisa att det har hänt i Armenien.

I barnkonventionen kan man i tredje punkten läsa att Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn. Barnkonventionen, punkt 20: Ett barn som berövats sin familjemiljö har rätt till alternativ omvårdnad. Punkt 22: Ett flyktingbarn har rätt till skydd och hjälp. Punkt 26: Varje barn har rätt till social trygghet. I Sverige har vi gjort de här formuleringarna tandlösa.

Migrationsverket är säkert obefogat utskällt på många sätt. Det finns säkert många humana och hårt arbetande människor som förtjänar mycket mer erkännande än vad de får. Det är säkert många som gråter sig till sömns på kvällarna för att allt känns hopplöst. Det finns säkert många som inte gråter längre, vilket kanske är värst av allt.

Sedan finns det de som tittar ner på ett papper och ser ett namn. Ett namn, men inte en människa. Det finns också de som skålar i bubbel och firar med tårta och just nu känns det som om det är en sådan hop människor som har fattat det här oerhört tragiska beslutet.

Det handlar inte om vem som helst, utan det handlar om någon som bor bakom knuten (glesbygdsmässigt sett). Det handlar om ett Sverige som jag inte känner igen och det handlar om ett Sverige som jag skäms över.

lördag 26 april 2014

Fördelarna med en kollaps

Fördelarna med en kollaps, av Jonathan Tropper. Rolig och underhållande, men samtidigt med en tyngd av livets ändlighet. Mer om den i Bokgalleriet.


torsdag 24 april 2014

Småskottande

Jag unnade mig en kort promenad på lunchen i dag och passerade en byggarbetsplats. Där rådde febril verksamhet med maskiner som brummade och män i väst som hojtade. En äldre man gick omkring med en spade i handen, stannade upp, skottade lite grus, gick vidare och stannade. Han tittade bort en 20-30 meter och gick tillbaka för att skotta lite på ett annat ställe. Jag, som står där vid sidan om, har ju ingen aning om ifall de där småskottningarna spelar någon roll eller ej, men samtidigt tror jag att den där mannen i väst visste precis vad han gjorde.

Tjugo minuter senare hade jag fått lite sol och lite luft (och lite sushi) när jag återvände till mitt arbete. Jag gick (utan väst) och hojtade ett hej till någon, höll upp en dörr för två elever, blev stannad av två andra elever som bad om hjälp. Jag gick tillbaka en 20-30 meter och pratade med en kollega innan jag gick mot mitt arbetsrum. I korridoren låg en tomflaska som jag plockade upp och kastade i soporna. Det slog mig då att mitt jobb kanske inte är så olikt byggarbetarens. Man hojtar lite, skottar lite. Man vet inte om det egentligen hjälper eller gör någon skillnad, men jag vet i alla fall vad jag gör och varför.

I går skulle jag ha lektion med 30 teknikettor, alla är grabbar, och lektionen skulle börja 9.15. Klockan 9.13 satt samtliga på plats, utrustade med papper och penna. De är fantastiska och det är så roligt att gå till dem, varenda gång. Det är sådant jag måste tänka på när jag ska förklara vad mitt jobb går ut på.

Att man sedan måste säga saker som: - Herman, ställ ner Oscar! - det är en annan historia.

onsdag 23 april 2014

Grattis på Världsbokdagen!

UNESCO beslutade 1995 att göra den 23 april till ett datum att uppmärksamma boken och upphovsrätten. Världsbokdagen har sitt ursprung i det katalanska firandet av St Göran där det varit populärt att ge bort en bok och få en ros i utbyte. 

Läser man om tilldragelsen på NE.se får man också reda på att den 23 april är Cervantes, Shakespeares och Garcilaso de la Vegas dödsdag. 

Själv ska jag fira
genom att läsa religionsprov. Jag får göra alla andra dagar till världsbokdag istället. Just nu vilar feel-good-romanen Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Det är precis vad en rättningskanin behöver. 

Om man inte har sett Piteå Biblioteks engagemang i allehanda bokfrågor bör man genast besöka dem, antingen fysiskt eller via Facebook. Där finns teckenspråksfilmer med boktips och information om aktuella händelser, bilder på besökare och roliga tävlingar. Det är precis vad kulturen behöver! 

tisdag 15 april 2014

Serier med ond, bråd död.

Om någon för fem år sedan hade sagt att jag skulle ha en hang up på dystopier och zombier hade jag hånskrattat och skakat på huvudet, förnekat och dementerat. Nu varvar jag påskledigheten med Walking Dead och The Following.

Walking Dead handlar om en sheriff som hamnar på sjukhus efter att ha skjutits ner av en rånare. När han vaknar upp är sjukhuset öde, blommorna i vasen vid hans säng är vissnade och på en dörr står det skrivet "Do not enter" med blod. Han blir snart varse att världen har smittats av ett dödligt virus som gör de drabbade till zombies, alltså omkringvandrande döda. Hans främsta mål är att hitta sin familj och det är faktiskt relationer människor emellan serien handlar om. Zombiesarna är bara det yttre hotet.

The Following började jag se, eftersom maken jobbar natt titt som tätt. Jag ville inte vara serieotrogen, alltså att se en serie utan honom, så jag började följa Ryan Hardy som har fångat seriemördaren Joe Caroll. Problemet är att Joe har rymt och har ett helt entourage av människor som utför hemska dåd åt honom. Smart att titta på sådant när man är ensam hemma? Tja, så länge man är ensam hemma och inte hemsökt av en bestialisk mördare går det ganska bra.

Just nu längtar jag efter fortsättningen på Hannibal. Mads Mikkelsen och Hugh Dancey är fantastiska i rollerna som Hannibal och Will. Jag vet inte ens om det kommer en säsong tre, men tvåan slutade med att Will är misstänkt för de dåd Hannibal har utfört. Han befinner sig i en cell, bärande den karaktäristiska hannibalmasken, tittar upp och säger: Hello Doctor Lecter. Kolla här! 

måndag 14 april 2014

Jag jobbar på att klämma en om dan...

Påsklovet har inletts med sköna bokdagar. Donna Tartts Steglitsan följdes upp med Ally Condies Utvald. I dag har jag läst och lagt ifrån mig Förr eller senare exploderar jag, av John Green. Den här sistnämnda var jag tvungen att lägga ner när jag hade femtio sidor kvar, eftersom vi var bortbjudna på lunch. Jag kände att det inte riktigt var passande att komma fulgråten till en måndagslunch, så jag är fulgråten nu istället.

Boken är i vanlig ordning avhandlad i Bokgalleriet, men det är svårt. Hur fångar man ett moln på himlen och nålar fast det? Det här är en rolig bok som också handlar om cancer. Sådana växer inte på träd direkt.

söndag 13 april 2014

Så värdelöst...

Jag försökte få igång en film, men allt hackade, varpå jag utbrast:
- Men så värdelöst!
Sonen, som vid samma tillfälle övade på sin trumpetläxa, frågade sårat:
- Men varför?!

Sååå... ytterligare 200 kr inbetalda för framtida terapikostnader.

tisdag 8 april 2014

Högläsning! Igen.

Petter och DN har förstått det här. 
Högläsning is the new black. Jag är helt med. De flesta älskar högläsning, men får tyvärr alltför få tillfällen att uppleva det. Det är bra med inlästa böcker, men inte alltid samma sak. För mig är det någonting med närheten och helheten i läsningen som är själva grejen. Frågorna som poppar upp, de delade skratten eller det chockartade i att en av följeslagarna i boken plötsligt störtar mot sin död. 

Petter twittrar om det och DN skriver om vikten av högläsning i den här artikeln

Jag och han som fyller tio år i år läser just nu Gregor från ovanjord och vi närmar oss så sakteliga slutet. Hans ögon sluts efter en stund och han andas så tungt så tungt, men han vill aldrig sluta. Boken borde förses med en varning om att den allvarligt kan inverka menligt på unga personers sömnvanor. Varje kapitel slutar med någonting spännande och så vill man läsa bara lite till... En perfekt bok för högläsning alltså. 

Slutet ja. Det är inte ovanligt att jag läser slutet i förväg, för jag är så rädd att jag inte ska få möjligheten att läsa det och få reda på hur det går. I och med att det inte är mycket kvar av boken bestämde jag mig för att läsa ut den i förväg (sonen hade somnat) och den är så bra! Slutet är schnyggt! Mer om den i Bokgalleriet, alldeles strax. 

Och på tal om högläsning: jag har läst högt för mina egna barn och för andras barn. Jag har till och med läst barnböcker högt för mina elever (18-åringar som skrattar tillsammans åt Bockarna Bruse på badhuset). Jag har läst första kapitlet ur en massa böcker för mina elever och har sedan fått nöjet att se dem gå till biblioteket för att låna. 

Många älskar alltså högläsning och nu har vi (ännu) mer papper på att det fyller en funktion också. Mer böcker åt folket alltså. 

lördag 5 april 2014

Tanken som räknas? Eller handlingen?

Jag minns när jag läste "När träden avlövas ser man längre från vårt kök" av Tomas Sjödin. Han sätter fingret på så mycket, bl.a. om sorg. I den här krönikan talar han om att det inte längre är lika vanligt att buga, t.ex. på en begravning, utan att det kan bytas ut mot en annan kroppslig gest och jag blev lättad när jag läste det här. Det är svårt att veta hur man ska bete sig på en begravning, först och främst för att det är en sådan laddad situation och sedan också för att det (tack och lov) är så pass sällan man går på begravningar. Viktigt för både en själv och för de närmaste anhöriga är ju att det känns som ett värdigt avslut, tänker jag. En mycket behaglig man det här, Tomas Sjödin, och här tar han udden av något som jag själv har funderat över när det gäller just att visa respekt och omtanke.

Sorgen är så märklig. Ibland när jag vill visa att jag beklagar sorgen känns just de orden, "Jag beklagar sorgen", så styltiga. Det rinner inte som en vårbäck. Det ligger konstigt i munnen.

Jag tänker på när jag själv hade varit med om det just då jobbigaste värsta, en graviditet som inte blev av, när en av vännerna med händerna djupt nerkörda i jeansfickorna stod i hallen som en av de första att hälsa på. Han sa:
- Ja, hördu. Det här sög ju.

Mer än så krävs inte för att sammanfatta. "Jag beklagar" hade känts konstigt. "Det här sög ju" kändes klockrent. Sedan är det inte så mycket det man säger som räknas, utan att man hälsar på.

Vissa menar att det är tanken som räknas. Jag är nog mer inne på att det är handlingen som räknas.

torsdag 3 april 2014

Han var väl inte jätteroad.

Okej. Jag har alltså diagnostiserat mig med någon sorts tourettes, för jag har på sista tiden drabbats av en närmast tvångsmässig känsla att fälla kommentarer när det verkligen inte passar.

Ponera att det finns en vaktmästare på mitt jobb (helt hypotetiskt alltså) som svär och lever om lika mycket som kapten Haddock. Rent fiktivt skulle han ha kunnat lufta elementen i personalrummet (eftersom det bara var 17 grader varmt där inne) och han kanske inte var jättenöjd över just den sysslan. Svär, svär, svär, mutter, mutter, mutter.

Ponera att han ändå tar sitt jobb på fullaste allvar och att han, när han svurit och luftat elementen klart, tittar upp och ser att några takplattor har fått sig några törnar. All heder åt honom när han då går och hämtar ett flertal takplattor och börjar byta ut dem. Jag kunde inte hålla mig.

- Räcker det inte med att lufta elementen, måste du tilläggsisolera också?

Han var väl inte jätteroad. Det var han väl inte.