Bäst just nu? Trassel.

Jag ser film med barnen när det slår mig: det närmaste jag kommer att få se en bra romantisk komedi är när jag ser filmer från Disney eller Pixar eller allt vad de heter. Bäst hittills? Trassel tror jag. Makalöst bra.

Lite läst blir det ju. Det blir det.

Lite läst blir det. Lite i alla fall. Nog så lite, men ändå. Med en femmil, en oshockeyfinal och med en EM-lottning är det kanske inte undra på att det blir lite sporadiskt, men här är ändå facit: 

Man måste gilla en bok som använder följande formuleringar: "kommunalrådskorrekt", "den gravida surdegsbitchen" och "Ibland vill man bara ge dig en high-five. I ansiktet. Med knytnäven." (Jenny Jägerfelds Jag är ju så jävla easy going.) För att inte tala om blinkningen till vuxna (för jag kan inte tänka mig att många tonåringar vet vem Roy Andersson är): "Energilampor. Guds gåva till Roy Andersson. Jag såg ut som ett grönt lik där inne på toan." 

Sedan Jessica Spotswoods andra bok i serien om systrarna Cahill som brottas med häxprocesser i ett alternativs New England - Stjärnmärkt. Finn, den lite nördige men modige hjälten som är kär i Cate är så göllit framställd att man som blir lite kär i honom själv. Mer om denna i Bokgalleriet. 

Böcker som jag lägger bort: 
- Vägen till Bålberget. Jag är ledsen Terese Söderlind. Jag tar mig inte till Bålberget. Jag tyckte bra om Norrlands svårmod, men inte den här. 

- Stenträdet, av Stefan Einhorn. Jag tokälskade Änglarnas svar, men Stenträdet är verkligen inte välskriven alls. Den är rent av taffligt skriven, dialogen är knagglig och de psykologiska utsvävningarna för olika resten av innehållet. 

- Svarta lådan, av Michael Connelly. Jag som har slagit fast att han har hög lägstanivå. Jag bara gäspar. Jag vill egentligen läsa, men nej. Jag klarar nog bara av att läsa ungdomsböcker. Bara och bara i och för sig. Så bra ungdomsböcker som det finns nu för tiden är det inte fy skam, men oj vad jag längtar efter att läsa någonting riktigt bra. Och vuxet. 

Ring inte mig...

Till dig arge, vite man från Motormännens Riksförbund som ringde mig i dag och uttryckte dina passivt-aggressiva sidor när jag inte var intresserad av att betala 37 kr per månad för att hjälpa till att få människor att sluta sms:a medan de kör:
1. Du måste slipa på dina retoriska förmågor. I nuläget är du riktigt kass. Inte ett rätt, faktiskt. En retorisk fråga på sin höjd, men inte ens den satt bra.
2. Du måste lära dig ta ett nej. Ett nej är ett nej, som i så många andra sammanhang.
3. Du är otrevlig och kommer med ett värdelöst erbjudande, men inte ens det är den avgörande anledningen till att det är så enkelt att tacka nej. Jag vill helt enkelt inte.

Faktiskt så känner jag att DU borde betala MIG 37 kr i månaden. Så dålig tycker jag att du är.

Hår på knoppen eller hår på kroppen eller hår på...

Alltså, vi har många samtal rörande kroppen här. Och med "vi" menar jag sexåringen. Han vill veta hur allt funkar och varför det finns hår. På kroppen. Han är minst av allt intresserad av håret som finns på huvudet om man säger så.

Jag har inga problem med att prata blommor och bin, ägglossning och bebisar nio månader senare, men när ska jag sluta?! Vad är grundnivån? Vart går gränsen? Oftast känns det som om jag bara rör till det.

Ändå är det mest nioåringen som ser vettskrämd ut. Stackarn. Han har av lillebror i dag fått en uträkning på hur många år bort det är innan han får hår. På andra ställen än på knoppen alltså.

En mening som gör sig bättre i tal än i skrift:

"Där borta där det är tänt, där har jag släkt." 

En humorklassiker från förr. 

Det blev tal om någon typ av tio-i-topp-lista...

...när det gäller läsning och efter kort eftertanke såg det ut så här (utan inbördes ordning):

Boktjuven, av Marcus Zuzak.
- Andra världskriget, judar som göms i källare och döden som berättare.

Jane Eyre, av Brontë.
- En klassiker som jag mycket motvilligt började läsa, eftersom den ingick som kurslitteratur. Jag grinade i mitt umeanska studentrum och sträckläste till dess det var dags att gå till skolan igen. BBC-serien med Maggie Smiths son i rollen som Rochester är... Ja, du vill inte dö utan att ha sett den.

Livet efter dig, av Jojo Moyes
- Varför tog jag med den här? Ja, bl.a. för att den förändrade min syn på aktiv dödshjälp.

En halv gul sol, av Chimamanda Ngozi Adichie
- Biafra utifrån medelklassens perspektiv. Otroligt stark läsupplevelse. Adichies Lila hibiskus är också bra.

Ur vulkanens mun, av Helena von Zweigbergk.
- Kvinnan borde geniförklaras och egentligen tycker jag att alla hennes böcker är läsvärda. Jag nämner Vulkanen av den enkla anledning att jag och min man pratade om innehållet från Piteå till Stockholm, inte tur och retur, men ändå.

Niceville, av Kathryn Stockett.
- Södern under 1960-talet, mitt under brinnande tal av Martin Luther King och mitt under brinnande debatt om medborgarrättsorganisationer. Min kärlek till Emma Stone föddes när jag såg filmen, som för övrigt är lika bra.

Änglarnas svar, av Stefan Einhorn.
- Hur Andra Världskriget kan påverka människors öden, långt efter krigsslutet. Vad änglarnas svar är, visar på en människosyn som vi bör fortsätta diskutera.

Vi, de drunknade, av Carsten Jensen.
- Den bästa tredelade mastodontroman jag har läst, om danska livsöden berättade i robinsonadform bland annat.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger, av Linda Ohlsson.
- Två kvinnor i olika åldrar, men med hemligheter som de aldrig trodde att de skulle avslöja för någon. Starkt!

Min mormor hälsar och säger förlåt, av Fredrik Backman.
- Det kan ha varit att jag blev isprutad radioaktiv vätska och utsattes för en fyra timmar lång undersökning av syster Gunnar som gjorde att jag var extra mottaglig för innehållet, men jag tycker att den här var sjuuuuukt bra.

Torka aldrig tårar utan handskar, av Jonas Gardell.
- Gardell som verkligen inte haft det lätt att komma in i mitt liv, men med den här bokserien är han för alltid bevarad i mitt hjärta. Vilken kärlekshistoria, vilken samtidsskildring och vilken ton. Helt fantastiskt.

Vindens skugga, av Carlos Ruiz Zafon.
- Magisk realism i Barcelona som tar sin början i de bortglömda böckernas gravkammare. Skildringen av handlingen i en bok smälter samman med huvudpersonen Daniels liv är också exempel på magisk realism.

Och så dessa, de där böckerna som är bara så bra, så bra, så bra, även om de inte kvalar in på tio-i-toppen (som blev lite längre än tio) och det är Dagen efter, Radhusdisco, Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, Utrensning...