Ståplats på arbetsplats

Behöver jag ens förklara hur mina tankar gick när jag framförde till högre ort att min skrivbordsstol hade gått sönder och fick meddelandet att det inte var någon självklarhet att jag kunde få en ny det här budgetåret? Vi må vara bästa skolkommun, men till bästa stolkommun är det lååångt kvar. Den bitterfittiga delen av mig undrar om svaret hade varit detsamma för de kommunanställda på andra sidan gatan?

Verklighetsförlupen

Ordet kommer till mig när jag slår över från fotbollen till hollywoodfruarna är att det finns en av dem som är mer verklighetsförlupen än de andra. Men. Så. Vedervärdigt. Hemskt.

Då sa du som...

Jag försökte rätta ändlöst långa elevuppsatser men fångades av leken som femåringen och hans kompis lekte.
- Alltså det var som ormar över allt!
- Ja! Och då sa du som att vi måste skjuta dem!
- Ja! Och då sa du som att du skulle svärda dem!
- Ja! Och sen så sa du som att vi måste hoppa upp i den här båten!
...

Och då sa du som... Jag vet inte hur många gånger de orden uttalades, men det är så fascinerande hur det sociala spelet fungerar mellan två så unga individer. Tänk så hemskt om någon av dem bara skulle säga "Nej, det gjorde jag inte". Det händer dock knappt. De är helt och hållet på samma våglängd och glömmer bort att jag sitter på andra sidan köksbordet.

Hur som haver var det många olika djur som skulle skjutas. Kunskapskraven för Svenska 3 blev pojkarnas checklista för vilka djur och hur många som skulle skjutas. Eller svärdas.

Andra sociala samspel, eller snarare bristen på dem, fick jag se på nära håll i dag när jag försökte ta mig hem. De många vägarbetena gör att den i vanliga fall relativt korta restiden mer än fördubblades. Jag tänkte att det skulle idkas varannan bil-regeln. Det tänkte inte bilisten bakom mig.

Kim Källström, inte bara fotbollshjälte

Jag blir så rörd när jag läser det här. Bild lånad från Aftonbladet. 

Hej Kim.

Mitt namn är Emil och jag är pappa till Max som gick tillsammans med dig i tisdags på inmarschen mot Tyskland. Jag skriver till dig för att jag inte är helt säker på att du förstår hur stor skillnad du har gjort.

I tisdags så upplevde min son Max något väldigt speciellt, för andra barn så rör det sig antagligen om 15 minuters koncentration och nervositet samt en otrolig glädje av att få ha varit med och träffat er i landslaget.

För Max så var tisdagen resultatet av veckor med träning, peppning, tittat på Youtube-klipp om inmarscher, uppspelandet av hejaklacker på hög volym hemma, samtal osv osv.

På grund av ditt agerande Kim så kunde min son få uppleva precis samma känslor som alla andra som gjort dessa inmarscher, stolthet, en känsla av att vara speciell, "jag klarade det" samt en ofantlig glädje.

Från mitt perspektiv på läktaren så noterade jag direkt på ditt kroppsspråk att du hade gjort ditt val!

Vad menar jag då med det?

Jo, du valde att vara engagerad, du valde att stötta Max, du snappade upp hans rädslor och agerade.

Ditt beslut att välja att stötta Max när han blir rädd, du böjer dig ner och lugnar honom (om än det bara hjälper en kort stund) sänder så många bra budskap och för oss gör den hela skillnaden mellan succe för Max eller ett misslyckande.

Det du gör under dessa 7-8 minuter skänker för oss månader av glädje, minnen för livet och en känsla för Max som säger "jag fixade det".

Jag vill därför säga T A C K från hela mitt hjärta!

Nu har jag en mallig 8-åring hemma i landslagsdress som tycker han är tv-kändis :-) och du har stor del i detta. Må så vara att han gick iväg men han höll din hand, han klev ut på gräset och han var där! DET är det som betyder något, du stöttade honom på precis det sättet han behövde och tog även beslutet att låta honom gå innan det blev en negativ upplevelse.

Det är ledarskap, förebild, vägledning och agerade på toppnivå i min värld!

Du läser troligen inte alla fotbollsbloggar osv men mina känslor som förälder finns bra sammanfattat här.

Tack igen!

Mvh

Emil

Ännu mer rörande händelsen finns att läsa HÄR.

Killen är den som har högre lön

- Mamma? Kan man gifta sig med två personer?
- Nej, då är man bigamist.
(Femåringen brydde sig inte om det där med bigamism utan mulnade igen vid det nekande beskedet.)
- Synd.
- Varför?
- Annars hade jag gift mig med Elin och Elin.

I dag meddelade han sina nya planer:
- Jag ska nog gifta mig med en kille. Får man det.
- Ja, det får man.
- Är det något konstigt med det?
- Nej, svarade jag. Det tycker jag inte.
- Inte jag heller.
- Vad ska ni göra då, ni killar?
- Typ spela innebandy och diska. Och vet du att när en mamma och en pappa bor med varann så är det oftast tjejen som diskar.
- Jaså, säger jag rätt så chockad, vad gör killen då?
- Han tar fram bestick och glas.

Hm.

- Mamma, visst kan killar få barn?
- Ja, om de får barn till exempel med en tjej så har de ju fått barn, men de har aldrig något barn i magen.
(Tio minuter senare har vi hunnit dra huvuddragen i adoptionsförfarandet och grabben ser ut att överväga detta som ett alternativ.)

- När tjejer ropar på hjälp låter de så här: Hjäääälp, hjäääälp! (visar med pipig röst)
- Hur låter pojkar då?
- Hjäääälp! (Med mörk röst)
- Är det  bara på rösten man hör om det är en kille eller en tjej?
- Nej.
- Hur vet man ens om någon är en kille eller en tjej? frågar jag.
- Man känner det i kroppen, blir det självklara svaret, även om jag inte är helt säker på vems kropp som avgör om det är en han, en hon eller en hen.

Sedan kan jag inte låta bli.
- Vet du ett annat sätt hur man kan veta om det är en kille eller en tjej?
- Nej, vad då?
- Killen är den som har högre lön. (Om det där med disken är en sanning så får lönen också vara det.)

Bellman och sova över

Inspirerad av lillgamla huvudpersonen Elsa (i Fredrik Backmans "Min mormor hälsar och säger förlåt") talade jag om för snartnioåringen att den flickan skrev upp svåra ord på en lapp för att sedan lägga lappen i en burk. När burken var full fick hon gå och köpa en ny bok och jag undrade om sonen ville göra så han också.
- Nä. Jag får nog nya böcker om jag vill i alla fall.
Så väl han känner mig.

Äldste sonen har sovaöverkompis och jag har knappt märkt av dem. Just nu avslutar de kvällen med att ligga i samma säng, läsande Bellmanhistorier. Att höra två 8-9-åriga grabbar skratta unisont åt bajsspår till biblioteket och flaggstänger som petar Gud i ändan är roligare än vad poängen i historierna är.

Den yngre har druckit mjölk pimpad med sugrör och miniparaply. Vi avslutade kvällen med att läsa ut Cirkusdeckarna och han har lite separationsångest när det gäller böcker. Jag är glad att han vill läsa och det är otroligt hur bra uppfattning han har om det som han lyssnar till. Det är tur att vi har ett bibliotek så nära...

Filmens påverkan och syreutmanade maskar

Barnen ser The Hobbit (jag vet, jag kommer att sparka mig själv för det här senare) med var sitt svärd i hand. Medan filmen rullar går de sedan omkring framför tv:n och gör ljudeffekter när ovan nämnda svärd svingas. Det som tidigare var Harry Potter-feber har nu övergått i Sagan om ringen-influensa.

Den yngste har kommit på att han ska börja röka när han blir stor och jag frågade honom om han kände någon som rökte.
- Ja. Gandalf.

Se där. Ett direkt bevis på filmens dåliga inverkan på tittaren.

Sedan hittade jag en hink med en död mask i och sade till lilleman:
- Du. Den där masken som du tog in för att ha som husdjur. Den är alldeles död och hård nu. Det är därför jag inte vill att du ska ta in djur.
- Men! Har den alldeles missat att jag gedde den massor av mat!?

Jo, det kanske den hade upptäckt om den inte hade varit så upptagen med att leta efter syre...