En bok min man kan tänka sig att läsa

Det är inte ofta, men det händer. Jag tassar lite försiktigt och hyssjar på barnen och viskar de smått ofattbara orden "Pappa läser". Inte för att det råder någon större risk för att de skulle ropa på honom istället för på mig, men ändå.

Jacobs värld handlar om en autistisk pojke som blir mordmisstänkt på sin personliga assistent Jess. Hela boken är ett vittnesmål om hur en person diagnostiserad med Aspergers fungerar (eller inte fungerar). Eftersom min man i sitt CV kan skriva in ett drygt decennium av arbete med elever med samma diagnos blev den här boken intressant även för honom. Han tittar upp då och då och talar om att det här stämmer, så här var det för den ene och så här för den andre. Jacob i boken får klä skott för flera av de här personlighetsdragen, men det fungerar mycket bra. Mer om boken i Bokgalleriet.

Här har det bakats bullar och bröd. Ovan nämnda make har dock glömt stänga frysen ordentligt, så det blev till att avsluta kvällen med avfrostning innan infrysning av ovan nämnda bullar och bröd. Samtidigt kan jag inte klaga på honom eftersom han varken sa ett ljud eller ens lyfte ett ögonbryn när jag kraschade en fönsterruta tidigare i sommar.

Vi hoppar på katter.

Vi ritar katter på papper.
Vi klipper ut katter.
Vi sätter katter på studsmatta.
Vi hoppar på katter.

Katter går sönder.
Vi skrattar rått.

Vi går in i hus.
Vi ritar nya katter.
Vi klipper ut nya katter.
Vi sätter katter på studsmatta.
Vi hoppar...  Ja. Ni fattar.

Barnen är lättroade

Barnen är lättroade. De fyller munnen med vatten och låtsas att de kräks. Jag är så stolt.

Jag sa aldrig att jag ville ÄTA det...

Vi handlar inför liten campingresa.
Femåringen håller upp en ätbar sak och frågar: - Kan vi köpa det här?
- Ja, okej då. (Det är ju ändå semester.)

På liten campingresa:
- Du, vill du ha en sån här? (Håller upp den ätbara saken som femåringen ville köpa på affären.)
- Nej.
- Men du ville ju köpa det?
- Ja, jag ville köpa det, men jag sa aldrig att jag ville ÄTA det.

Nåmen. Mitt misstag då.

Monster under sängen

Femåringen följer troligtvis instruktionsboken för hur ett barn utvecklas. Just den här kvällen var han så trött att han sade att hans ögon tårades. När vi borstade tänderna förde han bort min hand som höll tandborsten och sa:
- Det är en sak jag måste säga och det är att jag vill sova i storsängen i natt.
- Jaha. Det blir ganska trångt och varmt. Varför vill du sova med mig? frågade jag.
- För att jag tror att det är ett monster under min säng.
- Ja... Fast det finns ju inga monster.
- Nej, men när jag känner att jag är törstig och måste gå och dricka så tror jag att någon kommer att sträcka ut en arm och ta tag i mina fötter, sade femåringen med darrande stämma.
- Jag förstår. Men du har ju en massa lådor under din säng, så jag tror faktiskt inte att det skulle rymmas ett monster under sängen.
- Men om det är en superhjälte så kan ju han göra sig jättesmal eller så syns han inte alls och då ryms han ju där.
- Jo, så är det ju. Men superhjältar brukar ju vara goda och snälla.
- Ja, men någon har berättat för mig att det finns onda människor.
    Jag med hjärtat i halsgropen. Hur vet han det? Varför tänker han på det just nu?
- Ja, det gör det, men jag och pappa finns ju alltid här och du kan alltid ropa på någon av oss, så kommer vi direkt.
- Men får jag sova i storsängen?
- Det är klart att du får.
    Femåringen slappnar av med hela kroppen och ser så lättad ut att jag själv vill börja gråta.

Jag hinner tänka att det är så mycket mina barn inte vet om livet. De vet att det finns onda människor. De vet att jag och maken är deras trygghet och den insikten är för mig större än jag vet inte vad. Jag hinner tänka på alla barn som inte är trygga i sitt eget hem. På alla som inte får sova i storsängen.

Sedan kommer storebroren, snart nioåringen, in till storsängen och säger:
- Men du. Om du lär dig karate så kan du ju sparka monstret i magen. Och om du har en tandborste (vilket nioåringen precis hade) så kan du ju peta honom i ögat så att han inte ser någonting och sedan kan du sparka honom.
    Femåringen håller på att skratta ihjäl sig och trycket över bröstet lättar lite. Denna dagen ett liv.

Högläsning av en fantastisk bok

Om du vill läsa någonting högt för ditt barn, eller varför inte som vuxen unna dig att kliva ner i en realistisk saga, kan du låna den här boken på biblioteket eller köpa den till dig själv. Edward Tulanes fantastiska resa är en sorglig, rolig och spännande berättelse om en porslinskanin som lär sig att älska men som också upptäcker hur ont det gör att få sitt hjärta krossat.

De fantastiska illustrationerna gör att snart nioåringen gärna följer med i texten för att sedan låta ögonen vila på de talande bilderna.

Mer om boken i Bokgalleriet.

När man skriver ett svarsmejl till en förläggare...

När man skriver ett svarsmejl till en förläggare som har erbjudit dig ett få en efterlängtad bok hemskickad och du svarar ett glatt ja samt passar på att berätta lite om hur tidigare böcker har använts och hur andra texter från den aktuelle författaren har använts - då är det inte riktigt läge att avsluta mejlet med ett syftningsfel. Det gjorde jag. Med en lätt rodnad på kinderna och en aning fukt under armarna tog jag beslutet att skicka ett uppföljningsmejl där jag helt och hållet tog avstånd från sådana stolligheter. Svaret kom snabbt och glatt att hon förläggaren, som enligt egen utsago är grammatiknörd, inte hade lagt märke till det. Puh! Nu kanske jag får den där boken i alla fall = )