Håller på att skratta mig halvt fördärvad...

...åt tokroliga vänner på Facebook.

...åt fyraårige sonen som filosoferar kring att han ska gifta sig med mig först för att sedan lämna mig för en annan kvinna och flytta till mormor och morfar. Först gifter man sig och sedan kommer bäbisarna. Jag sa, mot bättre vetande, att ibland kommer barnen trots att man inte är gifta och DET ville han veta mer om.

...åt Fråga bibliotekarien på DN. Apropå att biblioteken infört automatiserat utlåningssystem: "äntligen fick vi kulturarbetare tid att bejaka vårt egentliga kall, det vill säga att gnälla, koka korngryn och bildgoogla Jonas Hassen Khemiri."

...åt det banala i Rocky-filmerna. (Älskar julen mycket för att det visas så mycket sevärd film.) Filmmusiken i Rocky är ändå bland filmhistoriens bästa.

...åt att en av mina svåraste motståndare i Ruzzle visade sig vara en typ barndomskamrat som är ordvirtuos.

God uppkastning och ett gott nytt toalettbesök!

Här började vi den 24:e med sovmorgon till åtta för mig och åttaåringen, medan maken och fyraåringen sov vidare. Vid tjugo i tio började fyraåringen jämra sig och klaga på ont i magen. En halvtimme senare kräktes han och jag tror att det är hans första maginfluensa i detta liv.

Efter fyra kräkningar på tre timmar och en liten sovning satte han sig upp och deklarerade att han var hungrig. Han satte i sig två smörgåsar och en banan innan han öppnade sina julklappar och när det var dags för julmiddag satte han i sig två prinskorvar, två köttbullar, en skinkbit och ett havrebröd. Det känns som ett helt okej facit och vi hoppas att det stannar där.

Hur fungerar den där magsjukan egentligen? Ingen annan är sjuk - ännu -  och vi har inte träffat någon annan sedan i fredags när han var på förskolan. Kan det dröja så länge innan det bryter ut? I så fall går ju ingen säker och vi kan lika gärna trilla dit eftersom dagarna går?

Surast av allt är att vi inte kommer att hinna träffa stockholmarna så mycket. Vi hade sett fram emot mycket umgänge och långa dagar tillsammans. Nu blir dagarna bara långa.

För att se det från den ljusa sidan så finns det gott om julklappar att leka med och den här dagen har gått ganska fort. God jul och gott nytt år!

Jag tror att den här granen kommer att se helt underbar ut...

...
Orden yttrades av yngste sonen, snart fem år gammal. Jag hade inte hjärta att säga åt honom hur fel han hade. Bakom alla pollor (ja, vi kallar dem det här) gömmer sig en mycket förödmjukad liten rotryckt gran, som i början av sin uppväxt blev sågad vid rotknölarna för att två sockerstinna barn skulle få utlopp för sin sockerstinna överskottsenergi.

Granen är ärligt nedsågad på vår egen mark. Där slutar alla positiva omskrivningar om denna gran. Barnen fick välja själva och den är liten, gles, spretig och alldeles, alldeles... assymetrisk. Ändå kommer vi att komma ihåg den här granen längre än om vi hade haft en fin.

Om jag ska säga någonting gott om mig själv så är det just det att jag inte har många måsten i mitt liv. En vacker gran är inget måste. Däremot kan jag tänka mig att köpa en fin i plast till nästa år. En sån där som blir nedburen med ljusslinga och fastnajad stjärna och allt så att grunden är lagd till året därpå. Det var inte ens meningen att vi skulle ha en gran i år och jag trodde att barnen hade glömt av det, tills snartfemåringen yttrade orden: - Hörrö mamma, ska vi inte ha nåt sånt där träd i år?

Anyway. Bror och syster hemma över jul. Intensivsamvaro. Och nu är det nära.

Dan före dan.

Muslimer/delfiner.

Min yngste son har svårt att skilja mellan muslimer och delfiner, vilket gör vårt samtal en aning förvirrande.

Intressant, men förvirrande.

Och ännu mera barnbokar...

Det är inte klokt så många bra böcker det skrivs - och så fina illustrationer det finns! Läs om "hitteboken" , Tomten är vaken, Barnen i Bullerbyn och Jul i stora skogen. Missa inte heller spökspänning i Spökhuset.

Gå till Bokgalleriet.

Schlagersabotören - småspännande för små

Lasse och Maja får fullt upp när någon bestämmer sig för att sabotera schlagerfestivalen som ska äga rum i Valleby. Formatet känns igen med barnen som befinner sig mitt i händelsernas centrum, de vuxna som beter sig konstigt och några misstänkta som ska undersökas innan de kanske eller kanske inte anklagas för brottet.

Mycket bra julklappsbok åt någon i 6-9-årsåldern, oavsett om de kan eller inte kan läsa på egen hand. Det är nämligen så fiffigt beskaffat med den här boken att det följer med en skiva med inläst text (av författaren själv) och insjungna sånger (bland annat av den paranta Lill-Babs och den eminenta Siw Malmkvist).

Bok och bild från förlaget.

Möcket bra! Möcket, möcket bra!

Lisa Bjärbo känner man igen på fyndigheten och på konsten att säga mycket med få ord. I Eddie och julen är det Eddie som inte har så stor koll på vad julen innebär, men på varje uppslag avhandlas en julklassiker: pepparkaksbak, trädpyntning, vuxna som äter i tusen år och... Tomten!

Det är snyggt och texten och bilden beter sig som superlim i kontakt med fukt: det sitter som berget! Möcket bra. Möcket, möcket bra.

Bok och bild från förlaget.

Sandmannen driver mig till att störa mina barns nattsömn

Jag blev så skraj av den här boken att jag på allvar övervägde att gå in till barnen och lyfta över dem till min säng. Jag tänkte sluta läsa vid kvart i tolv (nattetid), men kunde inte lägga igen boken eftersom det var som mest läskigt just då.

Min lösning blev att inte gå upp ur sängen, utan jag kom på den eminenta idén att jag kunde läsa vidare till dess historien lugnade ner sig. Och mig. Det gick inte så bra och vid kvart i två (fortfarande nattetid) tvingade jag mig själv att lägga ifrån mig boken.

Detta orsakade att jag, förutom att jag vaknade dödstrött i morse, vaknade med en stor känsla av obehag. För obehagligt är det, något så fördärvat.

Mer om Sandmannen i Bokgalleriet.

Bokklubbsboken: Alltings början.

Alltings början. Jag trodde att det skulle vara en berättelse lite lik Bitterfittan, men det här är någonting helt annat. Den är ovass utan att vara mjäkig, underhållande utan att bli populistisk och framför allt är den feministisk utan att vara fundamentalistisk.

Mer om boken i Bokgalleriet och i morgon är det dags för bokklubb där just den här ska avhandlas. Schpännande.

Fjällgraven

Spännande.

Aktuell.

Kanske inte lika bra som de två första romanerna.

Avslutas med en lovande fortsättning.

Mer i Bokgalleriet.

Det här med att anmäla julkalendern...

Julkalendern är anmäld. Igen. Den här gången för indoktrinering och ockultism. Barnen som bor i slottet "gör" anden i glaset och folk sätter glögg och kaffe i halsen av skrämselhicka. Jag förstår att det kan väcka viss kritik. Allt som har med andlighet att göra verkar sticka i ögonen som nålar nu för tiden.

Är det någonting jag vill varna mina barn för så är det att leka med tändstickor och ljus, vilket liksom är en förberedelse inför att ta kontakt med anden i glaset. Får de inte leka med eld så kan de inte leka med anden. Man ska inte förringa rädslan vissa känner inför det ockulta. Det obehaget önskar jag ingen. Min ringa erfarenhet av både bränder och ockultism säger mig ändå att vi borde vara mer rädda för bränder i det här läget. Eller förstelnade könsroller, men det kan bli ett annat inlägg.

Andra julkalendrar borde också anmälas, i jämlikhetens anda. "Lassemajas detektivbyrå" skulle kunna anses hetsa barn att både ta lagen i egna händer samt utsätta sig själv och andra för fara genom att uppsöka personer i samhällets mer tvivelaktiga utkant. "Tjuvarnas jul". Need I say more? "Hotell Gyllene Knorren": försätt dig i ekonomisk knipa och förlita dig på att du ändå på något sätt kommer undan. Är det vad vi vill lära våra barn i denna tidsålder som kantas av sms-lån, recession och utmätningar? Jag är både ironisk och sarkastisk. Jag är ett barn av min tid. Och jag blir så trött.

Det är klart att det inte går att jämföra med det ockulta, men frågan är vad som är ofarligt över huvud taget. Frågan är också om det inte kan vara så enkelt att man sätter sig ner och pratar med sina barn om vad det är man ser på tv, oavsett om det är julkalendern eller nyheterna. Det sistnämnda skrämmer mig mer än ockultismen.

Hurra för elokvensen!

Det är tydligen så här vi felanmäler datorer på vår skola nu för tiden. Om det inte syns så kan jag tala om att det står "Knäpp" på lappen. Jag förstår avsändaren helt och fullt. Om man ska få ner alla problemen räcker inte ett standardformulär. Knäpp sammanfattar ungefär det hela.

Hurra för elokvensen!

Det här med Gud...

...eftersom det verkar ska bli gudlöst på riktigt. Jesus drev ut månglarna ur templet och nu verkar det som om Skolverket kör ut Gud ur kyrkan. Jag är inte förvånad. Jag är mer förvånad över att det finns någon som blir förvånad.

Så skit i det bara. Strunta i adventsträffen i kyrkan. Låt bli att fira examen i kyrkan. Låt bli att fira jullov, påsklov och allhelgona. Ställ in luciafirandet.

Varför ska vi vara lediga? För att någon för mer eller mindre två tusen år sedan kanske eller kanske inte bjöd sina närmaste på en sista måltid innan han kanske eller kanske inte blev avrättad? Efter det att han kanske eller kanske inte uppstod blev det i alla fall så att ett stort stövelliknande land tre hundra år senare fick för sig att rida på en våg som skvalpade högt upp på de hedniska länderna. Nåja, det verkar ha skvalpat färdigt och jag ska inte dra hela kyrkohistorien från Theodosius förbi Luther och fram till i dag.

Att det är stiltje i det här landet har varit tydligt sedan år 2000 när kyrka och stat gick skilda vägar. Landet ligger spegelblankt och enda krusningarna på den här pölen är att kyrkan är en tacksam lokal att samlas i, eftersom kommunen har så förtvivlat dåligt med utrymmen som av bl.a. brandsäkerhetsskäl inte kan inrymma hela skolelevantal plus minus några kärn- och plastfamiljer. Nej, det är nog bäst att vi avkristnar det här samhället helt och hållet om det ska bli någon ordning på vad man får säga och inte, vad som är konfessionellt i skolan och vad som inte är det. Döp om loven, avskaffa adventsbuffén, ställ in luciatåget.

En liten, liten nyfiken del av mig skulle finna det omåttligt intressant att följa reaktionerna om kyrkan skulle pröva sätta ner foten. Kanske, för Guds skull (ja, man får ordskämta på det sättet ibland), göra klart att kyrkan är en kyrka för alla, bara inte en kyrka för alla tillfällen.

Det här med manligt och kvinnligt...

En elev, en av världens roligaste trots att han inte vet om det, pratade i klassrummet om manligt och kvinnligt och helt plötsligt slank en rätt nedsättande kommentar ur honom och jag harklade mig strängt innan jag nöp fast honom (inte med nyporna, utan verbalt på ett sådant där föredömligt behärskat sätt):
- Det är tur för dig att jag hör lite dåligt för det där vill jag inte höra igen.
Det spelade bara i ögonen på pojken när han sa: - Ja, sanningen svider.
Klassen jublade.
- Det gör ett F också, hotade jag (på ett sådant där föredömligt sätt som visar att det vi säger är på skoj men att det ändå finns ett allvar i botten).
Klassen jublade igen.
Pojken satt och tittade på mig, det spelade fortfarande i ögonen på honom och han tvekade, tvekade, tvekade innan han sa: - Nej, jag vågar inte fortsätta.

Oj ändå vad jag skulle vilja veta vad han tänkte säga men höll inne med.