måndag 31 oktober 2011

När du mumlar "träskmonster" åt någon...

När du mumlar "träskmonster" åt en medtrafikant vet du att...

...det är slutet på dagen och att du absolut inte är i mentalt skick att framföra ett fordon.

...det är dags att äta.

...det kan vara en bra idé att stanna för att köpa en chokladbit.

...det är en bra idé att ändå köpa två chokladbitar, varav en ska stanna i bilen till nästa dag när det säkerligen kommer att finnas lika många träskmonster i trafiken.

...du ska vara tacksam för att dina barn inte sitter med dig i bilen och hör vad du säger.

söndag 30 oktober 2011

Målbrottet...

I dag låter jag som målbrottspojke med mindervärdeskomplex. Rösten byter oktav och skär sig om vartannat.

Nu har vi vinkat av bror och syster. Trots begravning hade vi en riktigt trevlig helg. För tillfället längtar jag till dess min förkylning ger sig av.

Yngste sonen har anammat sovalitelängrepåmorgonenrutiner och det blir spännande att se vad som händer med tidsomställning och allt. Gullig som attan är han när han sitter i badet och sjunger en egen version av Bengtzings låt. Han sjunger "Varje gång jag ser dig exploderar jag".

Äldste sonen visar tecken på sarkasm. Är inte det lite tidigt? Han är riktigt rolig i alla fall.

lördag 29 oktober 2011

Jag låter som Ingela Agardh

Jag låter som Ingela Agardh under hennes värsta rökröstsår. Jag har förkylningsröst, det är enda skillnaden. I övrigt är vi röst-systrar. Är det någon som vill bli intervjuad?

fredag 28 oktober 2011

Livet och döden

Vi har begravt morfar i dag. Det har varit en fin och jobbig dag. Jag önskar att man kunde samla och komma ihåg allt fint som sägs. Det är så mycket som man skulle vilja stanna upp vid och fundera över en stund; sångtexter, dikter, innehållet i ett tal... Allt går snabbt och det är så många känslor som sköljer över en att man får känslan av att hela tiden ligga några steg efter.

Barnen härjar på som vanligt. Livet blir mer påtagligt när döden gör sig påmind. Och tur är väl det.

torsdag 27 oktober 2011

En treårings logik

Treåringen måste bli buren på stan, eftersom han har ont i benet.
- Då måste jag hoppa på ett ben. Och det kan jag inte. Så du måste bära mig.

Kan man argumentera emot honom på den punkten?

onsdag 26 oktober 2011

Mamma, det ser ut som om du har krympit.

- Mamma. Det ser ut som om du har krympit.

Orden yttrades av treåringen i dag och vad ska jag säga? Det kanske stämmer. Någonting i mig känns mindre. Kanske är det febern som gör'et. Det går så bra, så bra på förmiddagen och sedan går det o-bra.

Ute bjuds vi på riktigt spökväder, så nu får barnen se lite tv medan jag försöker vila mig i form på soffan.

tisdag 25 oktober 2011

Två Tegenfalk

Jag har inte läst Stefan Tegenfalk ännu, men - och håll i er nu - min man har klämt alla tre i kriminaltrilogin om Walter Gröhn och Jonna de Brugge. Min man är fullt läskunnig men har tidigare inte riktigt förstått tjusningen med att sitta eller halvligga stilla i flera timmar för att läsa. Nu sitter han i lastbilar och lyssnar eller ligger i en motellslaf och läser. Det är ju så man blir tårögd.

Nu är det i alla fall så att jag har fått två exemplar av den här boken hemskickade. Är det någon som vill ha den? Skriv en kommentar till det här inlägget eller mejla så ordnar vi något.

måndag 24 oktober 2011

Besiktningsutlåtandet: Nog höll ju den där ihop!

Jag har som kommit fram till att jag gillar besiktningsmän. Jag skulle säkert gilla besiktningskvinnor också, om jag träffade på någon. Jag tycker inte om besiktningsmännen för att de är män, utan för att de ofta har en skön inställning. De ser min ångest och gör sitt bästa för att linda in domen de har papper på.

När besiktningsmannen kom emot mig i dag efter avslutat ärende märkte jag själv att jag hade antagit en beklagande min. "Förlåt för att du var tvungen att sitta i min Golf" sade den, men han log lite uppmuntrande och hans enda kommentar var:
- Nog höll ju den där ihop.

Ett positionsljus måste åtgärdas, men kräver inte ombesiktning. All uppbyggd frustration pyste ut och jag måste hitta någonting annat att hetsa upp mig över. Jag får sucka över febern som river i kroppen i stället. Så otroligt o-bra att få feber nu när allt ska klaffa och knytas ihop inför lovet. Nåja. Det brukar gå ganska bra att jobba ändå, bara inte barnen drabbas.

söndag 23 oktober 2011

Mycket troligt

Jag satte mig här för att skriva någonting om all mat jag har lagat i helgen och något om att det snart är dags för simskola för sexåringen. När jag tittar upp mot krukväxten jag har i fönstret framför mig slår det mig att det gula bladet jag hade tänkt nypa bort i förmiddags (men som jag inte gjorde) mirakulöst har försvunnit. Maken? Knappast troligt. Min mamma? Mycket troligt.

Är det något litet virus som snurrar omkring just nu? Vi sitter allihop med svidande ögon och olust i kroppen, men det blir inte så mycket mer än så. En vecka kvar till någonting som på pappret kallas lov. Jag har fullt med komptimmar innestående, att ta ut när verksamheten tillåter. När tillåter verksamheten? Inte ens på loven, vad det verkar.

lördag 22 oktober 2011

En helt ny (garderobs)värld?

Vi har blivit med garderober i ett rum. Vi har skruvat ihop dem. Med vi menar jag min man. Vi har vikt kläder för brinnande livet. Med vi menar jag jag.

I mitten av rummet ser det ut som om sockmonstret har kräkts. Han har lämnat en, visserligen goluktande, hög på golvet som går i alla möjliga olika färger. Jag fnyser åt idéutveckling som resulterar i helt nya koncept som Facebook och Youtube. Visa mig den person som kan utveckla ett idiotsäkert sätt att hantera sockar och jag garanterar att det kommer att förändra hela världsekonomin - för att inte tala om den allmänna mentala folkhälsan.

Nu har jag snart sett två romantiska komedier medan jag har sorterat tvätt och parat ihop sockar. Det kommer att krävas minst en film till innan jag är klar. Kanske Narnia? Bara tanken att kliva in i en garderob och komma ut i en annan värld. Visserligen en värld där en elak häxa har sett till att det råder evig vinter och där turkisk konfekt får en liten pojke att sälja sin själ...

fredag 21 oktober 2011

Kolla in de här tjejerna!



Visst är de helt otroligt duktiga!

Men äntligen...

Äntligen helg. Veckan verkade aldrig ta slut, men tydligen... Nu är det fredag likväl och jag kan andas ut. Lilleman blev febrig i går och som tur var kunde han vara hos morfar i dag. Jag och snartsjuåringen åkte dit efter våra skolor hade slutat och blev kvar tills nu. Det är inte ofta man hinner prata med sina föräldrar på det sätt man önskar, men det blev en härlig eftermiddag.

Mina barn gjorde sitt bästa för att hindra varje samtal. Treåringen satt hos mormorn och dök upp i hennes ansikte varje gång hon tittade på mig. Den större pratade på som aldrig förr, men en fördel med det var att han faktiskt berättade om sin skoldag. Det är inte alltid han kan berätta vad de har arbetat med under dagen och en sådan här gång suger jag i mig allt han vill dela med sig av.

I bilen på väg hem var jag tvungen att säga åt dem att de skulle få böta fem kronor för varje gång de sade mamma och de är nu skyldiga mig lite drygt ett barnbidrag...

torsdag 20 oktober 2011

Ganska Loa-ligt



Jag brukar inte roas av reklam, men den här var rolig, eller Loa-lig. Det finns fler reklamfilmer på youtube, bland annat där Loa sedan sitter i köket hos den här familjen.

Jag hyser blandade känslor för Loa. Jag tycker att han skådespelar bättre än vad han sjunger och sedan han sjöng Lady in red har jag svårt att tänka på annat när jag ser honom.

onsdag 19 oktober 2011

Lärarnas fel...

Igenkänningskomik på hög nivå. Eller, är det ens roligt? Jag skrattar. Sedan skakar jag på huvudet och suckar, eftersom många faktiskt tycker att det är så här. Går det dåligt för eleverna är det lärarnas fel och sedan spelar det ingen roll att man tillsammans med vårdnadshavarna sitter och påtalar att 50 timmar per vecka framför datorn är för mycket.

Jag har föräldrar till nittonåriga elever som ringer och frågar om jag kan gå till ett ställe och titta efter om han har glömt sin miniräknare där. I bakgrunden hör jag nittonåringen i fråga och slås alltså av det faktum att han inte ens behövde ringa själv. Om jag gick och tittade efter miniräknaren? Skulle inte tro det...

måndag 17 oktober 2011

En bra, rosa bok

Jag läste en dålig bok. Jag hade läst allt på pockettoppen. Jag ville inte bära med mig en tung inbunden bok. Jag ville läsa någonting lättsmält och tänkte att en bok med rosa omslag borde vara vad jag letade efter. Så kom det sig att jag fick Marshmallows till frukost i min ägo.

Mer om handlingen i Bokgalleriet. Jag kan bara säga att romanen inte är lika sockersöt som den ser ut att vara, men den är absolut läsvärd och jag tycker mycket om omslaget.

söndag 16 oktober 2011

Änglamakerskan - Camilla Läckberg

Alltså, egentligen vill jag tycka om den här, men gör det verkligen inte. Jag vill läsa och rysa, helt enkelt, så där som man ska göra med en lättkokt lantsortskriminalroman. Jag kanske borde varna ev. läsare och skriva spoilervarning, men vete katten om det spelar någon roll.

Det finns ingenting lättkokt i Camilla Läckbergs Änglamakerskan. Det är överkokt, dissekerat och framförallt både tuggat och idisslat. De uttjatade äktenskapsproblemen, den jobbiga svärmodern, den nyfikna Erica som bara är sur, sur, sur och den avundsjuka systern. Det finns ingen, förutom Gösta, som jag känner minsta sympati för.

Huvudpersonen (?) Patrik lyser med sin frånvaro. Han kysser sin fru frånvarande i pannan när han inte suckar passivt åt sin klantige chef. Vid ett tillfälle, när han fasar för att Erica (självförvållat) är försatt i livsfara berättar han för sina kollegor vad som har hänt, men avbryter sig för att han hör att han själv "svamlar". Hela scenen är taskigt beskriven. Var är passionen? Var är hans drivkraft? Vad är intressant med en människa vars största bekymmer är att han har gått upp tre kilo?

Erica går hemma och surar över att Patrik alltid är på jobbet. Jag skulle också bosätta mig på mitt kontor om jag delade ett liv med en kvinna som å ena sidan vet vad hon vill och har tillräckligt med skinn på näsan för att se till att hon får det, men som å andra sidan bara går omkring och surar hemma. Hon är sååååå tråkig med "jag borde inte äta den här bullen men..." Gäsp.

Svärmodern är en schablon av alla inskickade klagobrev till "Hjälp mig"-spalter från desperata svärdöttrar. Hon mal martyrartat på, tydligen även inför sin son, men Erica säger inget och Patrik slätar över. Gäsp. Det finns ingen som helst dynamik.

Mellberg är en parodi, men inte ens särskilt rolig. Allvarligt talat. Varför ha med honom alls när allt han gör är att sabba presskonferenser?

Morden är intressanta. Till en början. Sedan blir det för mycket och slutet håller inte ihop överhuvudtaget. Jag köper det första makabra som berättas. Det är riktigt väl beskrivet, gestaltningen är snygg och karaktärerna får en intressant blandning av sympatiska och psykopatiska drag. Men den andra vändningen, den i nutid? Hur många psykopater ryms i en och samma berättelse?

Skulle jag skriva bättre själv? Absolut inte. Men som min kollega D brukar säga: man behöver inte kunna hoppa själv för att bedöma simhopp. Det här var verkligen inte bra.

Hufvudstadsdop och när barnen får barnbarn

Åter till hemmets ljuva härd efter en tredagarstripp till hufvudstaden. Det var ett stycke gossebarn, närmare bestämt mitt brorsbarn, som skulle döpas bort.

Min svägerska verkar kunna göra med mat vad McGyver kunde göra med två tops och en sockerbit: stora ting som man aldrig trodde var möjligt. Vi har ätit gott, skrattat gott och sovit mindre gott.

Snartsjuåringen och hans sexårige kusin har kommit överens om att ringa till varandra varje lördag och när de får barnbarn, som de hoppas ska bli bästa vänner, så ska de barnbarnen få spela så mycket datorspel de vill. Sexårige kusinen verkar också vara redo att flytta upp så att de kan bli grannar, men inte förrän de blir arton år och då ska de äta glass till middag varje dag.

fredag 14 oktober 2011

En skrattskadad man efter Flemingsberg

Jag har varit till Stockholm, Örebro, Enköping och Luleå i dag. Om man bortser från den fantastiska glädjen att få se de flesta av dem i nattskrud och någon bara i femton minuter på en perrong, så var det inte mycket att hurra för.

Då är det tur att det finns kvinnor, särskilt tre snygga, starka, krassa och obittra som unisont kan böja sina huvuden bakåt, gapa och vråla av skratt. Stackars en av de män som av någon outgrundlig anledning blev ensamt utsatt för våra känsloyttringar i en tågkupé någonstans mellan Flemingsberg och Eskilstuna.

Lycka är. Ja, bland annat att få umgås med så finfina vänner och kollegor.

tisdag 11 oktober 2011

Barnen lagda inför avspark

Barnen är lagda och sovande inför avspark. Jag tröttade ut dem det bästa jag förmådde genom att bada på badhus i en och en halv timme. Det var orutinerat att ge dem var sin glass efter badet, eftersom sockerkicken gjorde dem stimmiga inför kvällningen.

Det är bara så erbarmerligt synd att matchen visas på fyran. Med lite försiktig optimism hoppas jag att det ska gå vägen.

måndag 10 oktober 2011

Komp, kaffe och sömniga barn

Mina barn, som brukar vara pigga som attan i ottan, sover fortfarande. Jag gick upp för att väcka dem vid tio i sju, men det skar så i hjärtat att behöva ruska liv i dem, så jag gick ner igen och ringde till förskola och fritids för att meddela att de kommer in senare i dag. Jag har möjlighet att kompa ut en timme på morgonen, så de får sova tills de vaknar.

Nu har jag svarat på några mejl, fyllt i en resevaneundersökning, druckit dagsransonen av kaffe och startat en diskmaskin. Låt måndagen göra sitt bästa. Jag är redo.

söndag 9 oktober 2011

Barnen som lekte med elden

I dag har jag spelat piano åt barnkören och de var söta som socker där de sjöng för full hals. Min treåring underhöll fikasällskapet efteråt med upplysningar om vad man får göra med morfar när mormor inte är hemma. Det var intressant och nytt även för mig...

Kalla barn = barn som vill gå in.
Påklädda barn = glada barn som aldrig vill gå in.

Vi felbedömde värmen ute i dag, det är bara + 3, så vi fick bakläxa. När vi gick ut igen efter att ha klätt oss mer har vi njutit av det vackra vädret och ätit korv i alla de former. Kokt korv ur burk som stått i elden, grillad korv på pinnar som snart-sjuåringen har snickrat till, kall korv direkt ur en påse... En halv termos kaffe, iskall mjölk och kalla kakor och allt känns tiptopp.

Barnen har fått leka med pinnar i elden. Då kan man också vara ute hur mycket som helst.

Nu blir det tacos på en församlingsgård nära oss, sedan handling, sedan simskola, sedan kvällning och sedan ny vecka. Det går svettigt fort just nu.

lördag 8 oktober 2011

Melodi: Hero

Mammamama-mammamaa-mammamamaa-ma-ma-ma-maa...

(Melodi: Hero) Repeat 127 gånger under en dag ur en treårings mun.

fredag 7 oktober 2011

Skottår

Det här är en söt liten pärla. Jag beställde hem filmer från discshop, tre godingar för bara 200 kr, men problemet visade sig vara att jag prickade för fel film när jag kryssade i rutorna. Jag var ute efter Under Toscanas sol och fick av någon anledning hem Leap Year (Skottår). Felet var helt och hållet mitt. Klantigt, naturligtvis, men resultatet blev inte oävet.

Leap Year går i stora drag ut på att Anna väntar på att hennes pojkvän ska fria. När han ger henne örhängen i stället för en förlovningsring och sedan åker till Irland på konferens för kardiologer får Anna höra talas om en irländsk sed som gör gällande att kvinnan kan fria till mannen på skottdagen. Turligt nog är det skottår och Anna kastar sig på första bästa plan för att fria till sin karriärlystne pojkvän. Hon har elementen emot sig och får utstå åskoväder, höga vågor, hagelstormar vilket resulterar i nödlandningar på helt fel ställe i landet. Där träffar hon Declan, en man i penganöd, som motvilligt erbjuder sig att skjutsa henne till Dublin i tid för den stora dagen. Under resans gång, som går så fel den bara kan, börjar Anna tvivla på om den karriärlystne mannen är rätt person för henne samtidigt som den trumpne Declan vinner hennes hjärta. Hur ska det gå, hur ska det gå...

Fin må-bra-film när den är som bäst. Finns att låna hos mig eller hos närmaste hemmakväll.

torsdag 6 oktober 2011

Alla log bakom uppfällda kragar...

Alla log bakom uppfällda kragar...

Jag är så glad att Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur. Det är sällan jag har en relation till en nobelpristagare innan han/hon har fått priset, men både Tranströmer och Doris Lessing har legat mig varmt om hjärtat.

C-dur är en dikt alla mina elever får arbeta med vid ett eller annat tillfälle i någon av mina kurser. Vi läser, petar, skriver om till tvärtomspråk, läser högt och vartannat ord... och de tycker om den.

Jag blev alldeles varm i dag. Inte visste jag att jag önskade honom priset så här mycket!


När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden -
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting var på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

ur ”Den halvfärdiga himlen” 1962

onsdag 5 oktober 2011

Fotboll eller bokklubb?

Jag står inför ett predikament som inte är att leka med. Det är bokklubb fredag kväll. Det är fotboll samma fredag kväll. Valet är inte självklart.

Mina vänner får avgöra, tänkte jag. "Valet är väl självklart" svarade en (från bokklubben, kan tilläggas). Fotboll, alltså?

tisdag 4 oktober 2011

Bär ditt barn som den sista droppen vatten

Bär ditt barn som den sista droppen vatten är en roman av Björn Ranelid och titeln kan vara en av de vackraste någonsin. Jag har läst den, men är mer tagen av titeln än av innehållet trots att boken var läsvärd. Oden naglar fast innebörden: hur värdefulla våra barn verkligen är. Efter att ha läst Linda Olssons Det goda inom dig är temat barn som far illa mer aktuellt än någonsin efter den vecka jag har haft så här långt.

Om man ska hitta något positivt med sådana här erfarenheter kanske det kan vara att man blir påmind om hur bra man har det, hur bra ens egna barn har det och att man mitt i allt det fula faktiskt kan hjälpa till med att göra världen lite bättre för någon annan som inte har haft samma tur.

Borde vi inte alla bära våra barn som den sista droppen vatten? Även om de är sjutton eller nitton år gamla?

söndag 2 oktober 2011

Sorg är en märklig känsla

Sorg är en märklig känsla. Det är lite som om andan går ur en. När man sedan drar efter andan känns trycket över bröstet och luften i kroppen tvingar ut tårar genom ögonen. På så sätt är sorgen fysisk.

Inom mig blir sorgen kanske mer saknad och minnen väller fram, sådana som man inte tänkt på att man har. Sörplandet av kaffe på fat, till exempel. Engagemanget i sport som gör det stört omöjligt att tala i fullständiga meningar. Hummandet när en perfekt tugga av mjölkstuvade makaroner och fläsk har intagits och följs av en blinkning med ögat som säger att "det här är bland det godaste jag vet".

Mattis ord när Skalle-Pär har gått bort, "Han fattas mig", kan vara bland det mest välformulerade som någonsin har skrivits och precis så känns det, även om det också är ganska naturligt att livet har sin gång.

Livet har sin gång. Någon går bort. Vi har köpt en ny bil. Sex- snart sjuåringen har varit på simträning och jag har läst ut en bok. Ungefär i den ordningen.

lördag 1 oktober 2011

Flipperförälder, coming through.

Flipperförälder = förälder som låter barnet åka i väg och ta några bumpar och stötar och på så sätt lära sig av sina misstag samtidigt som man står och försöker ta emot när de väl faller. Bättre än att som curlingförälder stå och sopa före barnet hela tiden?

- Om du håller på så där kommer du att slå huvudet, säger jag till treåringen när han inte ger sig och fortsätter headbanga bland hårda träbänkar. (Vi har varit på skördefest i barndomens EFS med härliga lotterier, paltservering och barnkörsång.)

Treåringen fortsätter att headbanga och jag gör några tafatta försök att sätta min hand mellan hans huvud och den hårda träbänken. Jag upprepar min förmaning, men för döva öron.

Två minuter och fjorton sekunder senare slår han sig hårt. Behöver jag tillägga att det är huvudet han slår. I träbänken. Hårt. Jag vill inte säga "vad var det jag sa" eftersom han nog fortfarande har döva öron och dessutom gallskrikgråter så högt att han ändå inte skulle höra mig. Jag försöker ta honom i min famn, men han håller händerna mot sitt ömmande huvud och talar om för mig att han har slagit huvudet i träbänken och att det gjorde ont...

Andas. Andas. Var en flipperförälder i stället för curlingföräldern. Låt honom slå sig och lära sig på egen hand. Ta emot när han, trots varningens ord, faller.