Om treåringar själva får bestämma...

Igår var första gången på länge som E sa att han inte ville åka till dagis. Jag påminde honom lite försiktigt om allt roligt de gör där, speciellt på tisdagar då de bl.a. går till naturrutan och tittar på vårtecken. Det bar iväg i alla fall och allt var frid och fröjd.

När jag kom för att hämta min lilla telning var denne högst ovillig att åka hem, vilket är betydligt vanligare. Jag sa, inte med min mjukaste, men med min bestämdaste röst att nu ska vi åka hem, det är bara att komma. Då tittar treåringens bästa förskolekompis på mig och säger med is i rösten:
- Men E vill faktiskt vara på sitt dagis.

Om blickar kunnat döda...

För övrigt avlägger jag härmed en offentlig ed att jag aldrig mer ska gå in på Beijers i Piteå. Du är bara intressant om du ställer dig vid tvättmaskinerna eller kyl och frys. Jag var oartig nog att avbryta ett samtal mellan två anställda som stod och pratade bakom kassan för att fråga om de hade några trädgårdspallar. Tonen i rösten på den äldre av de ointresserade säljarna var högst hånfull när han frågade vad det var för något. Min ton när jag svarade var anpassad till att kunna riktas till en treåring när jag högst tydligt berättade att:
- En trädgårdspall är en pall som man har i trädgården.
- Jaha, nej någon sådan har vi inte, blev svaret då.

Hmmm. Och såna får deklarera själva. Vad man kan anta i alla fall. Nåja. Mitt beslut "Aldrig mera Beijers" står fast. Dyra är de också.

Eremitkräftorna - Anne B Ragde

Tyckte om del ett, Berlinerpopplarna, älskade del två, Eremitkräftorna. Kanske är det skandinavisk igenkänningskomik och tragedi, för så här är det. Landet och staden, armod och överflöd, pliktkänsla och lättja, sakralt och profant. Här får karaktärerna djup och författarinnan håller ihop alla människors öden och tankar på ett fantastiskt sätt.

Jag måste se till att gå in på biblioteket när en av Karinarna jobbar (de är nämligen TRE Karin på bibblan) och tala om för henne att boken var precis så bra som hon lovade. Är inte det underbart när man bor i en by? När bibblo-Karin ringde och meddelade att Berlinerpopplarna hade kommit sa hon:
- Åååhh, lyckos dig som har kvar att läsa de här. Och du ska bara veta att Eremitkräftorna är ännu bättre.

Känslan som dröjer sig kvar efter att ha läst den här boken är lite lik den jag hade efter Potensgivarna och Rapsbaggarna; det känns som om jag sett en dokumentär och tyst fått följa vanliga människors göranden och vardanden och på ett intimt och utlämnande sätt fått inblick i deras innersta hemligheter. Vilken kontrast till Mons Kallentoft...

Jakten på lycka och The Queen...

...blev helgens filmskörd. Två riktigt bra filmer. Det går inte att låta bli att tycka om Helen Mirrens drottningmoder som på kyligt avstånd och med viss förvåning betraktar landssorgen efter f.d. svärdotterns död. Den stora fjortontaggiga råbocken eller vilket bockdjur det nu är får vara nog så symbolbärande, men det är lätt att förlåta.

Jakten på lycka framkallar både skratt och tårar och Will Smith gör bra roller. Det är med honom som med Tom Cruise. Om jag tänker på dem så där till vardags kan jag fundera om de verkligen är så bra, men när jag ser dem på film så slås jag alltid av att de är suveräna.

Snart sommar, snart fotbolls-EM. Oiiiii.

Åhhhh!

Huvva skitsida! Hela Piteå Kommuns sida ligger nere. Jag kommer mig inte in på min mail och jag skulle ha gjort klart en massa inbjudningar idag. Suck. Varför kretsar inte världen bara runt mig så att alla gör precis som jag vill... Alla bara tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig = )

Ny vecka, nya tag. Bring it on.

Vi har skrapat fram ett nytt hus...

...inte på lotto men under 15 år gammal målarfärg.
Hela huset skrapat på en lördag. Puh! Nu ska bara
kulören väljas och det är ju inget litet beslut.

Grått, om familjen H själv får välja. Nyans - inte mot
blått i alla fall. Spännande.

Nu ska jag invänta träningsvärken...

Fantastiska sjukvård

Vilken fantastisk sjukvård vi har! Människor som bryr sig om, tar sig tid och framför allt kommer ihåg sina patienter. Jag ringde i ett ärende som kräver en remiss och den gulliga kvinnan i mottagningen vägledde mig empatiskt och omtänksamt. Jag sa åt henne att hon var fantastisk och det verkade som om hon blev glad.

Samma sak gäller Hortlax Vårdcentral och Sunderby sjukhus. Alla mina kontakter med sjukvården har tagits på stort allvar och ingenting har lämnats åt slumpen. Ändå har jag svårt att ta kontakt med sjukvården. Jag känner mig besvärlig och som om jag norpar tid från personer som bättre behöver den. Jag har också alltid haft fog för att söka hjälp - det har visat sig att jag behövt behandling (bl.a. när jag hade dubbelsidig lunginflammation... jag trodde jag hade svår hosta bara).

Nej, en stor guldstjärna och högre lön till dessa vårdare.

Önskelistan

Vad ska man som 30-åring önska sig? Jag är lite för praktisk för att upprätta ett "lyxkonto". Jag tycker nästan att det är pinsamt att rada upp sådant som jag skulle kunna tänka mig få - som andra människor ska lägga pengar på för att jag råkar fylla jämnt. Hellre en 50-kronorsgrej från Krokodil som är fairtrade än ett Efva Attlingsmycke för 800 kr. Ändå vill t.ex. mamma gärna unna mig ett sådant smycke och jag vet att min man mer än tacksamt tar emot både namn på inköpsställe och storlek på objektet.

Min syster är bra på det där med billiga presenter som det ändå ligger oändligt mycket omtanke bakom. Det låter lite Lilla Huset på Prärien-präktigt, men jag uppskattar mer att veta att hon tänkt ut den perfekta presenten än att få dyra och supersnygga dito. En moster till min man ger också perfekta presenter - 300 kr till världens barn. Jag menar, hon vet inte vad hon ska köpa till oss, så hon ger till mindre bemedlade istället. Hon är smart den där kvinnan.

Dessutom säger mamma att jag bara får önska mig saker till mig - inte sådant som kan vara bra att ha för alla i hemmet (dammsugare exempelvis). Men vad vill jag ha då? En Efva Attlingring, faktiskt. Sedan vet jag inget mer. Eller ett päronträd också, om jag nu måste säga någonting... :)

Världsboksdagen

Kanske läge att fundera över vilken bok som betytt mest under det gångna året? Det torde vara Tusen strålande solar. Den tyckte jag var fantastisk och den berörde mig djupt.

Jag hittade Tio tankar om tid i bokhyllan när jag arrangerade om, och den borde man läsa en gång per år och kontemplera över.

E ammar

E ammar lika ofta som jag gör.
Dessutom läser han min bok,
äter äpple och tittar på tv.
På tal om multitasking alltså.



Sedan var det det här med fascinationen för bröst.
Kupor har man hört talas om, men kåpstorlek?



Snygg är han i alla fall.

Midvinterblod - Mons Kallentoft

Jag vet att jag har tittat för mycket på TV när jag nästan översätter vissa klyschiga repliker till polisengelska.
- OK partner, I owe you one.
Mons Kallentoft har nog också sett för mycket på TV.

Hur ofta säger ni personens namn när ni talar med någon?
- Ja, Malin, jag förstår vad du menar. Förresten Malin, du ser tagen ut.

Hur många människor idag - inklusive de riktigt gamla - säger fröken eller ni vid tilltal? Jag vill verkligen inte snacka ner den här boken, men det är så mycket med det skrivtekniska som stör mig. Huvudpersonen får presentera sina många arbetskamrater när hon sitter och tänker: och du Börje som går hem till din sjuka hustru varje kväll och...och du Karim som är andra generationens invandrare som inte gör sig några ursäkter...och du Johan med sjuka barn hemma, har du fått sova någonting i natt...

Intrigen då? Detta ska tydligen vara första delen i en triologi om kriminalinspektör Malin Fors vid Linköpingspolisen. En man som skriver om en kvinna och inte speciellt övertygande. Kanske är detta bara prologen och nu när alla är introducerande kan det bara bli bättre? Hedendom ska tydligen vara ett tydligt spår genom berättelsen, men det är inte tydligt för mig. Jag vet inte heller om man kan förvänta sig några svar om mordet och överfallen som begicks i denna bok i nästa, utan jag är bara väldigt tveksam till att läsa om Malin Fors igen.

Som om inte plattityderna är tillräckligt omfattande så har Malin Fors som huvudrollsinnehavare av denna deckare dessutom alkoholproblem. Finns det inga nyktra utredare, varken i USA eller i Sverige?

Tänk vad bröst kan fascinera

E kom ut ur sitt lekrum med ett stort leende på läpparna och med sina hörselkåpor fastsatta runt den lilla kroppen. De neongröna öronskydden nådde precis fram om var sin sida av hans bröstkorg och han sa nöjt:
- Titta mamma. Jag har också bröst!

Sedan snurrade han på konstruktionen så att hörselkåporna kom på ryggen. Då blev kommentaren: - Och nu är jag på badhuset.

Jag fyller 150 år

tillsammans med fyra andra i sommar. Vi är fem blivande trettioåringar som ska samplanera och fira mogen ålder tillsammans. Vi vill nog också visa att det finns alkoholfria alternativ, som Titti på MorgonZoo skulle säga, och då talar vi inte bara dricka till maten utan hela festen. Det är ingen myt att man kan ha roligt ändå.

På senaste 150-års festen när fem 30-åringar hade fest ihop, visserligen inte alkoholfritt, var jag nykter, men en kompis till mig tog av mig bilnycklarna när jag skulle hem. Vad säger det om mig ha, ha! Att jag upplevs som onykter när jag är nykter eller att jag inte borde få köra oavsett vilket tillstånd jag är i?

I helgen blir i alla fall detaljerna bestämda, så nu hoppas vi till att börja med på en kanonsommar vädermässigt.

Vårplaner

Lillen ska döpas och vi har bestämt datum samt bjudit upp stockholmarna. Vi längtar redan tills de kommer.

Huset ska snart målas. Hu. Har dock världens finaste och bästa familj som bara är ett telefonsamtal bort. Ibland känner jag mig som fjorton - vill klara mig själv, men tror ofta att jag skulle tappa fotfästet helt om jag inte hade mamma, pappa och syster.

Maken ska på skotersafari i helgen. Han tror att han inte har bestämt sig ännu, men jag vet att han kommer att åka. Missförstå mig inte. Jag unnar honom det, men ytterligare två dagar ensam hemma med sjuka barn var inte vad jag såg fram emot. Dessutom kostar allt man gör och jag känner mig som en kyrkråtta. En stilla undran: vad är torsdagar bra för egentligen?

Har två presentkort på skönhetssalonger - måste nog göra en extreme body makeover. Har redan klippt av mig allt mitt hår. Men egentligen skulle jag vilja ha nya bröst - mina urdruckna är inte mycket att stoltsera med ha, ha!

Nej, mera kaffe och mindre gnäll. Ibland tror jag att det kan vara bra att förtränga lite av det tråkiga runt omkring en.

Hosta, snuva och feber

gör att E är hemma från dagis idag. Men han kan han, lillkillen, så han ringde till morfar och har därför haft en outtröttlig lekkamrat hela dagen. Med en baby som sover i 4-timmars sjok har jag bakat sockerkaka x 2, chokladmuffins och småkakor... Nästan löjligt enkelt att vara hemma och få betalt för det.

Nu väntar två böcker, Eremitkräftorna och Midvinterblod, men det krockar med onsdagens tv-tittande. Tack och lov att trean har så mycket reklam.

Tjing.

Pippin trilla av pinn

Var hos gammelmormor idag och åt blodpalt när hennes lilla pippi bestämde sig för att trilla av pinn, iklä sig träfracken, vända tårna uppåt, checka ut... Pick (!) one. Min svägerska som också var där såg hela förloppet: hur fågeln blev stilla, sakta började glida bakåt och sedan lägga sig på rygg. Hon försökte att inte skratta, men det såg så dråpligt ut.

Gammelmormor som haft fågeln i 12 år förstod att det som återstod bara var lidande, så eftersom den inte riktigt dragit sin sista suck, så fick min man vackert göra bokslut med honom. Stackars män som ska vara de som ska klara av sådant där.

Småprojekt...

I vår hall hänger min fleecejacka (kulturkofta á la norrmarken), E:s hörselkåpor, nycklar hem till grannarna och på golvet står lilla låddan med handskar, halsdukar och mössor.

Mot trappen står senaste lillprojektet. En typisk mellanstadieklädhylla har kapats av till lagom längd av maken och fått svart bilmatta fasthäftad uppe på av mig. Perfekt för liten rumpa att sitta på när treåringen klär på och av sig själv. Hyllan kostade någon tia på Reprisen och bilmattan finns billigt på Colorama.

Nästa lilla projekt blir att måla trappen, men då måste vi först hitta någonstans att bo under den helgen för att inte få små fotavtryck i vit målarfärg i hela huset.

Disney

Den ursprungliga berättelsen om Skönheten och Odjuret visar att sagor förr var till för att underhålla "fotfolket" om kvällarna och att berättelserna på intet sätt var riktade till barn. Där förvandlas adelsmannen till ett odjur efter att ha våldtagit en ung bondflicka. Sympatisk kille.

Tack gode Gud för Disney? Där blir adelsmannen ett odjur för att han nekar en äldre kvinna skydd mot ett rasande oväder för att hon var ful och motbjudande. Utan att gå in på hur man faktiskt själv påverkas av en annan människas yttre kan man bara konstatera att Disneys version tilltalar lite mer än ursprunget.

Jag satt och tittade på Micke och Molle med treåringen och det var verkligen ingen "walk in the park". My God! Jag fick svara på frågan: "varför gör han/hon så där?" hur många gånger som helst och svaren blev:
- för att Mickes mamma är död.
- Micke får inte bo kvar hos tanten längre.
- för att tanten gråter.
- för att jägaren vill skjuta Micke.
- ja, i så fall dör Micke också.
- för att Molle är arg på Micke.

Tro mig, jag lindade in det och försökte förklara pedagogiskt, men döden var hela tiden närvarande på ett aggressivt och hotande sätt. Så här i efterhand tänker jag att vi kanske inte skulle ha sett den, men jag trodde att Disney var lite "safe". Varför vet jag inte. De har en förmåga att skala av det värsta (lilla sjöjungfrun t. ex.) men sanningen är ju att filmerna är rätt hemska. Eller har de blivit snällare på senare tid?

Föraldrars död finns ju med i allt från Bambi till Lejonkungen och utanförskap måste vara det vanligaste temat i disneyfilmerna, men även om det oftast slutar lyckligt blir det ju en del att tänka över. Treåringen ställer frågor om det som blir aktuellt för ögonblicket och lämnar resten. Kanske man skulle se och lära av honom.

Första natten avklarad

E vaknade klockan tolv i natt och snyftade. Han började med att be om en leksak, men det stod snabbt klart vad han egentligen ville ha. Mycket riktigt. Efter en stund ville han ha en tutte, men förstod ändå att det inte fanns någon. Det var nog lika viktigt för mig som för E att veta att det inte fanns en enda kvar i huset. Då kan man inte vackla och jag behövde inte ens fundera på att bryta beslutet om att sluta.

Det märks dock vilken lugnande inverkan nappen har haft på honom, för nu på morgonen, 05.30 var det lögn att få honom att somna om. Med proppen i munnen hade det gått - eller så hade han aldrig vaknat. Men duktig är han.

Ännu ett avslut

Liten blir större... Jag kände ingen sorg när lilleman slutade med blöjor. Det var nästan ett år sedan nu. Idag har han tagit ett jättekliv och slutat med tutten. Han bestämde själv i lördags att han skulle sluta på torsdagen, så idag la vi alla tuttar i en kartong och slog in dem till ett paket. Vi lämnade paketet i brevlådan så att tomten skulle ta det till sina tomtenissar. Han var glad hela tiden och vi hittade på historier om hur tomtenissarna skulle reagera när de öppnade paketet och såg den fina överraskningen.

Nu på kvällen frågade och konstaterade han på samma gång att "Visst inte ska jag ha nån tutte när jag sover?" och sedan kom det som oroat mitt hjärta mest: "Och jag som älskar mina tuttar." Men vi kunde hitta på några fler roliga tomtenissehistorier och han skrattade gott. Sedan tog det en och en halv timme för honom att komma till ro och somna, till skillnad från de 15 min. det tar i vanliga fall. Han är så duktig! Det måste vara svårt att bryta en treårig vana!

Puh! Jag tror att jag har gruvat mig lika mycket.

Jane Austen-klubben

Jocelyn handplockar människor i sin närhet att delta i en bokklubb ämnad att läsa Jane Austens samlade verk, sex stycken till antalet både när det gäller romaner och antal bokklubbsmedlemmar.

Under läsningens gång rullas bitar av varje persons livsöde upp. Om man stannar där håller boken, men går man vidare faller den i bitar på grund av sitt spretiga innehåll. Varje person är ganska platt och den enda som blir intressant för mig är Bernadette som de andra i klubben mest gör narr av.

Berättarperspektivet är "jag" trots växlingarna mellan olika berättare, men mot slutet blir berättaren ett kollektivt allvetande jag, vilket stör mig ofantligt mycket.

Jag anar att författarinnan Karen Joy Fowler har någon tanke om att varje person i JA-klubben har en motsvariheti böckernas persongalleri, men i så fall är det lite fattigt gjort. Det finns tydliga sådana anvisningar: Jocelyn själv är Emma Woodhouse i Emma, Allegra skulle kunna vara Charlotte(S&F), Grigg kanske är Edward (F&K) och sedan hoppas jag att den roliga Bernadette är Catherine Moreland (vet inte om det är Mansfield Park eller Northanger Abbey). Vem Sylvia och Prudie i så fall skulle kunna ha sina motsvarigheter i är oklart, eller så har författarinnan inga sådana intentioner och jag har helt enkelt överanalyserat boken.

Romanen är läsvärd antar jag, om inte annat för att jag verkligen tycker bra om J A:s böcker och diskussionerna om romanerna är bitvis intressanta i JA-klubben. Många frågor tas upp och många händelser skulle kunna vara viktiga, men presenteras för kortfattat och för lättvindigt för att engagera i alla fall mig.

Att tycka om sig själv

Jag talade med en vän, E, härom dagen och en sådan underlig tanke slog mig efter samtalet var avslutat. Vi har inte känt varandra länge eller spenderat speciellt mycket tid tillsammans, men när vi väl pratar så känns varje mening viktig. Det är roligt att prata med henne och det som slår mig mest är att jag tycker om mig själv när jag talar med henne. Inte för att jag inte står ut med mig i vanliga fall, men den där ljuvliga människan har någonting magiskt i sig.

Jag såg även en dokumentär om Emma från Skellefteå som lät ett tv-team följa med henne på behandlingshem när hon skulle komma ur sitt drogberoende. Vilken berättelse och vilken naken och gripande gestaltning av den artonåriga flickans tankar och våndor. Familjeliv, framtidsförhoppningar, skam, overklighetskänsla, likasinnade som plötsligt tänker annorlunda och utslussningen till ett liv där ingen riktigt vågar hoppas på att du ska klara pressen. Allting började och slutade med att Emma måste tycka om sig själv. Om hon lyckades med det vet jag inte, men hon hade hittat mannen i sitt liv i slutet av dokumentären, och kanske tyckte hon om sig själv tillsammans med honom.

Har läst Jane Austen-klubben klart igår, men orkar inte skriva något om den ännu. Ha en bra dag!

Tjong.

Saxosäck

Min treåring är rolig. Den senaste i raden felsägningar blev "saxosäck" åt sackosäck och när han slarvar eller när det går för fort för honom när han talar säger han "larma" åt ramla. Nu har han sagt fel så många gånger att han inte kan säga rätt och han blir så frustrerad.
- Snälla mamma, hjälp mig med vad heter det, säger han med sina bedjande valpögon.

Tänk att kärleken till ens barn kan vara så ofattbart stor. Nåde den som är dum mot någon av dem. Lejoninnan bevakar sina telningar. Grrrr.

Så blev det i scrapblog...

Huuu vad lång tid det tar för mig att sätta mig in i nya program.
Jag blir nog inte långvarig i scrapträsket... Gammelmormors matta,
samma matta fast nytt program:



Och så kakorna - igen. (Fast nu är alla uppätna)



Torftigt fortfarande - ja. Klarade jag av att göra
det jag ville? -Nej. Bryr jag mig egentligen om
vilket? - Nej. (Fast jag ljuger så jag tror mig själv.)
Blev jag sur över att å, ä och ö inte fanns. - Lite, men
inte så sur att jag ska ta reda på hur man gör för att
fixa den detaljen.

Tjing!

Nu är det mycket nytt...

Nu är det mycket nytt... Ny matta från gammelmormors vind, en kort till köket och en lång till hallen för sandiga barnvagnsdäck. Sköna sjuttiotalsfärger som bryter av det svartvita.

Sedan är jag ingen scrappare heller, men laddade hem ett scrap-program som visade sig vara skräp. Min mera datakunnige make upplyste mig om att "om du suttit i 10 minuter med ett program och redan kommit på funktioner du vill använda men som inte finns, så är det skräp." Så var det med det här programmet så jag får väl ge mig ut på nätet och leta vidare.

Jag har även laddat ner ett bildprogram som vi kommunanställda ska lära oss använda i PIM-kursen, men det programmet var lika värdelöst, så jag använde paintshop istället.

Men mattorna är jag nöjd med...

Beauty - and the Beast

Jag besökte min arbetsplats förra veckan och fick en trevlig stund vid fikabordet tillsammans med, inte så efterlängtade men trevligt att träffa dem ändå, kollegor. Det kändes skönt att inse att jag inte längtar tillbaka till jobbet. När jag gick på barnledighet var känslorna lite blandade. Så läget är egentligen optimalt: jag gillar mitt jobb men älskar att vara hemma.

Presenter delades ut i värsta julaftonsandan. E fick en bok om Klas Klättermus och I fick presentkort på Rumba för 300 kr. För första gången som jag känner till fick mamman, dvs jag, också present och jag blev märkligt rörd. En valfri behandling på Jowa.

Till saken hör att jag av mina elever fick presentkort på dito fast på Statt:s spa innan jag gick på barnledighet så nu borde jag kunna bli ungefär hur snygg som helst. Om sanningen ska fram så har jag aldrig ens närmat mig en salong i hela mitt liv. Det är liksom inte jag. Det är kanske därför jag inte är så snygg heller = )

Några förslag på vad man ska välja? Kanske kan man bli mer Skönhet än Odjur?

Tätt intill dagarna - Mustafa Can

"Jag har älskat en främling" avslutar Can ett kapitel. Han säger att han vet vad hans mor var: en självuppoffrande mor, men han vet inte hur eller vem hon var. När modern Güllü ligger för döden börjar Cans sökande efter vem modern egentligen är, vilka tankar hon har och vad hon längtar efter.

Tätt intill dagarna är en nära berättelse som rör vid hjärteroten flera gånger. Så många angelägna ämnen berörs:
- familjen som flyttar till Sverige för att arbeta, men med den fasta övertygelsen att återvända hem till Kurdistan en dag. Tillslut är dock varken Kurdistan eller Sverige riktigt hemma;
- En analfabetisk mamma som inte längre kan sätta sitt tumavtryck för att ett papper ska vara giltigt utan måste lära sig skriva. Detta gör hon med möda och sitter sedan och mumlar i köket för sig själv: Nu äger jag mitt namn;
- Tonåringen som skäms för sin mamma som inte behärskar språket, för att hon går i fotsida klänningar och sjal mitt i heta sommaren och för att hon grillar getkött mitt i vintern på balkongen. När Mustafa Can ber sin mor om förlåtelse för att han skämts för henne ger modern honom den utan vidare. Det blir ett tydligt avslut för dem, ett tydligt tecken att det inte finns någonting ouppklarat mellan dem.

På frågan vem hon är svarar hon:
- Vem jag är? Ja, vem skulle jag vara? Jag är din mor... /.../Jag föddes och jag lekte i ett par år, återtar hon och fortsätter utan avbrott: Sedan dog min mor, ett par år senare dog fem av mina syskon för att vi levde i armod. Jag fick hjälpa till i hushållet; jag vallade får, lagade mat, städade, bar hem vatten från brunnen... jag gifte mig med er far, jag födde femton barn varav sju dog, jag fortsatte att städa, laga mat, sticka, hugga vet, tvätta kläder, hjälpa till på åkern, jag utvandrade till Sverige tillsammans med er och fortsatte laga mat, baka, städa och tvätta, jag levde här i trettio år och nu ska jag snart dö... Vad finns det mer att tillägga? (s. 30)

Fastän detta inte var det Can menade när han ställde frågan, kanske det ändå kan vara så enkelt. Inte att man är sina hushållssysslor, men mera att man kanske aldrig riktigt känner sina föräldrar. Vilka tankar hon än har när hon står på balkongen och låter blicken oseende fastna vid horisonten förblir en hemlighet för resten av familjen Can. Boken berörde mig och har dessutom ett fantastiskt språk, nästan poetiskt ibland. Det bästa är att man själv börjar fundera över vad man skulle vilja veta om sina egna föräldrar.

Multitasking?

Idag har jag stekt middag, vaggat en vagn
och blåst på ett blodklämt finger - samtidigt.
Puh! Men alla blev till sist nöjda och glada.

På en mätt mage sitter ett glatt huvud
och ett blödande finger är ingen match
för nyinköpta Bamseplåster.

Hemmakväll med gäster

Tiden går fort när man har roligt och den här kvällen flög iväg.
Åh så skönt det är med goda vänner. Bröllop, husvagnssemestrar,
äkta hälfter som inte alltid är de bättre hälfterna och kräkningar.
Inget ämne är för stort eller för oviktigt att dryfta.

Tack för ikväll tjejer och tack för de fina presenterna.

Just nu läser jag ingenting alls

Jag förstår inte vad som har hänt. Jag förstår ingenting av det jag läser. Jag tror att amningskoman har slagit in först nu. Jane Austen-klubben ligger överst i högen, men jag har samlat på mig så mycket som jag tyckte lät bra. Dessutom försöker jag lyssna på Jag minns att jag sprang, men nu har jag bytt skiva två ggr utan att egentligen ha någon koll på vad som hänt. Ingen bra lyssnare heller alltså.

Jag får titta på tv istället. Jag såg nya serien Cashmeremaffian igår och välkomnade någonting tittbart till måndagskvällarna.

Satir och ironi

kan vara svåra att hantera. Det kan bli oerhört elakt eller fasansfullt plumpt om satiren och ironin levereras på fel sätt, medan succén är given om det finns intelligens med i spelet. Ronny Erikssons Storswensken är antagligen det bästa exemplet på intelligent satir och det jag tycker är så bra med Ronny är att han i sin humor inte hemfaller åt det så många andra bara kan skämta om: snusk och andra människors utseende. Hur många skämt har man inte hört om Leif Pagrotsky och var egentligen något av dem ens roliga?

Jag besökte http://www.satirarkivet.se/ och fick många goda skratt. Titta gärna lite extra på bildskaparen Zut. På en bild av ett flygplan som spyr ut jetbränsle frågar en passagerare om kaffet är ekologiskt.

Tjing.